Fattiga mammor?

http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandson/article14448652.ab

Något som slår mig i debatten om den kvoterade föräldraledighetens vara eller icke vara är hur många det är som påstår att de inte har råd att låta pappan i familjen stanna hemma med barnen, ens ett par månader. Det är deras argument mot kvoterad föräldrarledighet. För mig låter det endast som en dålig ursäkt.

Missförstå mig rätt, jag vet mycket väl att det finns fattiga svenskar och hur hemskt det är med brist på pengar. Jag tror bara inte att det är äkta fattigdom som folk pratar om när de påstår att de "inte har råd" att pappan skulle ta hand om sina barn. 

Jag vill hävda att man nästan alltid har råd med mer än man tror, utan vid vissa extrema fall som är mer regel än undantag. Standarden för vad man "måste" ha i Sverige för att inte räknas som eller känna sig fattig är väldigt hög. Hur många av de som påstår sig "inte ha råd" åker på semestrar, röker, har husdjur, går på bio, köper dyr hemelektronik, kör bil? 

Folk skriver att det är viktigare att det finns mat på bordet än att pappan är hemma med sina barn. Det kan jag visserligen hålla med om, men om det är så illa ställt att man inte kan avvara ett par tusenlappar kanske man inte ens skulle skaffat barn från första början. Menar de på fullt allvar att hela familjen skulle dö av svält, om pappan exempelvis blev sjuk eller råkade ut för en olycka? 

I slutändan tror jag det handlar om att man vill att kvinnor ska sitta i den sits de gör. Ta ut all föräldrarledighet, hamna efter i karriärsstegen och fortsätta tjäna mindre än män. Så att man kan fortsätta skylla att pappor inte vill vara hemma med sina barn, på att mammorna är för fattiga. För hur ska något kunna förändras om man gör på samma sätt hela tiden?