Länken visar en resa från det minsta till det största, och vice versa.
Tanken på Universums oändlighet gör mig lugn. Jag, mitt liv och den planet jag bor på är något väldigt, väldigt litet någonstans i det stora svarta. När jag försöker föreställa mig hur stort det är (vilket inte går) försvinner mina problem och världen känns meningslös. Så vill jag att det ska kännas. För inte kan det väl vara så att människan är det största och viktigaste som hänt Universum? Jag kan bara inte tro det.
Förlåt NBT, råkade radera din kommentar när jag skulle publicera den. =(
SvaraRaderaSjälvklart har du rätt. Människan är för dum för att vara den viktigaste skapelsen. Jag börjar förlora hoppet faktiskt...
Hahah, det gör inget så länge du inte ägnar dig åt medveten censur;);)
SvaraRaderaHar inte börjat med det än så länge. Och speciellt inte dig. =)
Radera