I dagarna har jag tänkt en del på det ständigt aktuella ämnet hur vuxna formar barn och deras könsroller. Hur (en del, inte alla) vuxna verkligen pressar in sina såväl som andras barn i en mall och sedan kallar det naturligt, medfött eller barnens egna vilja. Dessa människor är så blinda för verkligheten att det är skrämmande. För hur ser verkligheten egentligen ut bland flickorna respektive pojkarna?
Förra helgen umgicks jag med en grupp pojkar och flickor i åldrarna 3-5 och deras föräldrar. Alltså det var ingen barngrupp utan pojkar och flickor. För trots deras ringa ålder var grupperna redan utstakade och särskiljda.
I flickornas värld
Nästan alla flickor i gruppen hade något rosa på sig. Väldigt många hade rosa mjukisbyxor, varav en hade mjukisbyxor med tryck på rumpan. Utöver rosa hade de överlag ganska färgstarka kläder; orange, gröna, vita, blå, lila, gula. Några, men inte alla, hade kjol.
En flicka hade utöver sina vanliga kläder med sig en så kallad prinsessklänning. Rosa, så lång att den släpade i marken, med flera lager tyll och rosetter på. "AG, kan du hjälpa mig dra upp dragkedjan på den här?" frågade hon och jag svarade att visst det kunde jag väl. När hon hade fått den på sig ställde hon sig framför mig, drog i en av rosetterna och log med ett förväntansfullt leende. Jag kunde riktigt känna förväntningen att jag skulle säga "Vad fin du är!". Något i hennes mimik fick mig bara att förstå att hon var van att vuxna skulle säga så. Men det gjorde jag inte, utan sa istället: "Men du hade ju redan kläder på dig, behöver du verkligen en klänning ovanpå dem? Kan du springa och leka i den där?" "Ja jag kan springa" blev svaret. "Men jag vill inte"
En annan flicka hade en docka som hon bar runt på hela dagen. Om någon petade på den skrek hon: "Rör den inte han sover!" och stirrade med arg blick på den som hade dristat sig till att röra dockan. "Det här är min bebis!" upplyste hon mig om.
I grupp lekte flickorna mamma-pappa-barn, eller om det var mamma-bäbis-storasyster-lillasyster-husdjur. Någon pojke var i alla fall inte med och fick fylla upp någon papparoll. Det verkade vara ett evigt göra att samla ihop löv som skulle tjäna som mat och hålla koll på "husdjuret" som var rymningsbenägen.
Flera av flickorna plockade blåklockor från ett dike och gav mig. "Här får du AG, visst är de fiiiiina?"
I pojkarnas värld
Pojkarnas kläder gick i dova, mörka eller naturliga färger. De flesta hade jeans, annars var det mörkgröna eller bruna tygbyxor som gällde.
Nästan alla pojkar hade kläder med tryck från Disneys Bilar. Hade ingen aning om att det var så populärt, men det fanns en Blixten McQueen-bild på alltifrån strumpor, byxor, skor, tröjor och kepsar.
Förvånansvärt nog (eller inte) lekte alla pojkar med bilar. Några hade sådana där plastbilar som man kan sitta på och köra runt med. Annars nöjde de sig med små leksaksbilar. Det var hård konkurrens om de största och mest avancerade leksaksbilarna.
En pojke upplyste mig om att hans favoritfärger var blå och rosa.
Utomshus lekte de med gegga och pinnar.
----
Här är en del av ett citat skrivet av NoBoyToy inne hos Monica Antonsson:
"Jag kan ta ett exempel i min omedelbara närhet. Min systerson har kommit upp i skolåldern och det är ungefär nu som fenomenet blir uppenbart. Jag såg exakt samma sak hos min lillebror. Fenomenet där han tar avstånd från allt det som han har blivit lärd att uppfatta som "kvinnligt". Han gillar inte rosa färg, han vill inte titta på "tjejfilmer" som tex Skönheten och odjuret, han vill inte baka längre eller hjälpa till med maten.
Han tycker att många av pojkarna är jobbiga på rasterna eftersom de slåss, men han kan inte tänka sig att istället umgås med flickorna i skolan. Han kan inte heller tänka sig att ha flickor som vänner och leka med dem efter skoltid. Han tycker att det är orättvist att flickorna aldrig får skäll av lärarna. Jag undrade om det kanske kan bero på att flickor är lite lugnare och inte ställer till med lika mycket "bus" och då höll han med om att det nog kunde vara så, men det var ändå orättvist att flickor kom undan skäll. Han har börjat tala om det kvinnliga könet som "svaga, lipsillar, okunniga, rädda" osv och han kommenterar gärna "tjocka och feta" kvinnor som han ser på tv eller på stan. Han blir skitförbannad när han förlorar i spel mot kvinnor men inte när han förlorar mot män. Han skrattar rått när jag säger att jag, mormor eller mamma skall laga hans leksaker. Han tror att kvinnor inte kan laga saker, annat än mat, möjligen. Ändå ser han kvinnor i sin närhet som både kan åka inlines, köra åkgräsklippare, köra motorcykel, fixa med bilen och som är mer tekniska än vad hans pappa är. Han har börjat tro att han kan bossa runt både mamma, mormor och mig (moster) och att han har bestämmaderätt över oss, något som han definitivt inte inbillar sig när det kommer till morbror, pappa eller andra män i sin närhet. Han tycker att mamma är ganska värdelös på olika saker, jämfört med pappa, och han tar sig rätten att uttala det högt, trots att vi vuxna ser det motsatta.
Fortfarande är han så liten, dock, att det är moster, mamma och mormor han kryper upp till i soffan om kvällarna;) "
----
Ingen kan få mig att tro att det här kommer "naturligt". Att det bara blir så här. Det är föräldrarna som skapar dessa barn, i dubbel mening. Självklart med hjälp av andra vuxna och samhället. Ändå är det de som aktivast pressar in barnen i könsroller som också starkast förnekar att de gör det.
När man bara är tre är man inte speciellt medveten om saker. Visst uppfattar man världen, men man har ingen större förståelse för den. Många människor har sina tidigaste minnen från tre års ålder, och ändå påstår vuxna att de vid den åldern är så pass medvetna att de kan göra egna, aktiva, medvetna val vad gäller sina kläder och vad de leker med.
Hur länge kommer den lilla pojken kunna uttrycka att hans favoritfärger är blå och rosa innan han upptäcker vuxnas ogillande? Varför plockar små flickor blommor till en vuxen (mig) de inte ens känner? Vad händer om någon kille med Bilar-tröja skulle fråga om han fick sätta på sig den rosa tyllklänningen som var en annan flickas? Varför leker så många pojkar med pinnar de hittar i naturen?
Och kommer någon av de här pojkarna om några år förstå att kvinnor är "svaga, lipsillar, okunniga, rädda", så som NoBoyToys systerson har gjort? Är mina betraktelser av barn i förskoleåldern ett förstadie till något annat?
Och varför, varför förnekar vuxna att de påverkar barn?
----
Mina favoritfärger råkar också vara rosa och blått.
När man verkligen studerar barns och deras föräldrars beteende, blir det extremt tydligt hur barn skolas in i de olika sociala könsrollerna. Det finns många exempel, många fler än de jag ger, på hur vuxna gör detta.
SvaraRaderaHur många gånger har man tex inte hört mammor säga till sina barn: "vänta du bara tills pappa kommer hem". Som om det är självklart att pappa har bestämmanderätt, beslutanderätt över barnen som annars är kvinnors huvudansvar..? Som om en manma inte skulle kunna fostra sina barn, utan en mans "hjälp" med disciplinering (ofta genom ilska, skrik och gap och aggression)?
Min systerson är fullt medveten om att det är pappa som har makten, pengarna och bestämmanderätten i familjen. Mamma har ingenting att säga till om, inte ens när det gäller barnen, som hon annars tar allt ansvar för.
Min systerson har också lärt sig av sin far att det är "bättre att fuska än att förlora". Det är nämligen den filosofin hans pappa själv lever efter.
Min systerson blir rädd när hans pappa skriker på honom och läxar upp honom, precis som hans mamma blir när hon blir "åthutad" av samme lille patetiske man. Det är kanske inte så konstigt att han ser kvinnor som svaga, rädda och underlägsna mannen? Det är trist att min syster inte förstår hur detta påverkar hennes son.
Pappan i familjen hatar tex bögar och detta har naturligtvis blivit ett skällsord också för min systerson. Föga hjälper det att hans mamma försöker förklara för honom att "bög" inte är ett skällsord. Han lyssnar inte längre på sin mamma, eftersom hon framstår som mindervärdig på alla sätt, jämfört med pappan.
Moster är en kvinna av annan kaliber;). Detta retar ihjäl pappan i familjen, som tror att moster har för avsikt att skola pojken i "feministisk lära" och pappa retar sig på att moster har mage att säga emot honom inför mamman och barnen - det hotar hans makt och framställer honom i en annan dager än den han jobbar hårt på att bevara. "Den som vet allt, kan allt och som alltid har rätt".
Pappa är antifeminist och klarar inte av att sköta både jobb, hem och barn samtidigt. Därför föredrar han att min syster inte arbetar och därmed inte får en egen ekonomi, inte får några som helst intryck från världen utanför "familjen" (läs honom) och inte vågar opponera sig mot hans beslutsfattande/bestämmanderätt.
Att tro att allt detta inte påverkar barnen, är att utse sig själv till idiot.
Din systers familj verkar tyvärr vara ett exempel på hetero-kärnfamilj när den är som sämst. Verkligen tråkigt att det är så, speciellt för henne och hennes barn. Måste även vara frustrerande för dig.
RaderaDet där med "vänta tills pappa kommer hem" är bara sorgligt. Att som kvinna yttra de orden är verkligen att nedvärdera sig själv. Man hade lika gärna kunnat säga "Jag är inte så viktig, mig måste du inte lyssna på. Din pappa däremot, han är värd respekt!". Varför tror vissa kvinnor inte att de kan vara stränga och inte får ryta till ibland?
Haha du måste verkligen vara ett hot mot honom. Svägerskan som försöker hjärntvätta sonen med dina feministiska irrläror. :) Men du behövs, såklart! Din syster behöver dig som en förebild.
Självklart påverkar allt vi gör barnen. Bara vissa stollar som tror på att det finns någon "neutral" uppfostran.