Kära hemmafru!
Jo, du får välja att vara hemmafru, om din man är villig att ställa upp och betala för det. Visst finns vi som inte tycker att kvinnor borde bli hemmafruar, men det är inte samma sak som att vilja förbjuda det, något som många har fått för sig.
De som förespråkar hemmafruidealet brukar inte ha mycket mer att komma med än att det är ditt fria val. Det är visserligen sant, men är det ett argument för varför det skulle vara bra att vara hemmafru? Det anser inte jag. utan är orolig för dig och anser mig ha goda grunder för det.
Jag förstår att du älskar dina barn och vill deras bästa. Jag vet också att livet är fullt av svåra val som måste göras och att när olika intressen ställs mot varandra måste man göra avvägningar och prioritera. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel och ibland hade det kanske utfallet blivit lika vad man än hade valt.
Att välja att vara hemmafru är något du gör med ditt och dina barns liv som insats. Jaså, du tror mig inte? Tycker att jag är överdriver och är en sådan där feminist som bara vill bestämma hur andra ska leva? Vad kommer hända med dig och dina barn om din man inte längre kan eller vill betala för dig? Om din man dör? Om han vill skilja sig? Kommer du och dina barn överleva då? Och om ni överlever, hur kommer er livskvalité se ut? Du måste tänka på dessa frågor, det går liksom inte att undvika.
Du har givit din man rätten att bestämma hur ditt liv ska se ut. Exakt hur just ditt familjeliv ser ut kan jag förstås inte veta, men vissa saker är bara logiska. Som att den som betalar hyran avgör när familjen har råd att flytta till större bostad. Som att den som betalar bestämmer om familjen har råd att åka på semester eller inte. Som att hemmafrun måste få sin mans godkännande för att gå på en fritidsaktivitet, eftersom han är den som betalar den. Det går att hitta på hur många exempel som helst på att den som betalar för kalaset också är den som dikterar reglerna för det.
Som hemmafru har du gjort dig beroende av en annan människas välvilja att betala för ditt liv. För livet kostar, hur mycket du än försöker låtsas som att pengar inte spelar någon roll och att det finns andra värden i livet. Jag tror att du tar pengar för givet och inte till fullo förstår vidden av att inte äga några egna. Inte förrän du verkligen inte har några pengar över huvud taget inser du hur mycket varje krona är värd. Jag hoppas att du aldrig behöver få den insikten, för den är ganska skrämmande.
Det som är allra farligast är om din man vill skiljas från dig eller dör. Det kostar att betala hyra och el. Det kostar att äta sig mätt varje dag. Det kostar att köpa kläder, skor, busskort, hygienartiklar, tv, mobil, dator, böcker. Det kostar med läkarbesök, mediciner, klippning och resor. Detta vet du såklart, och det är just det som får mig att undra hur du kan riskera att hamna i en sits där du inte kan betala för de här sakerna. Det är allvar - du förlitar dig på andra människor för att dina barn ska ha råd att få mat i magen. Förstår du inte att det är chockerande?!
Du kanske tror att det är lugnt. Du kanske tror att du och din man har lovat att vara tillsammans tills döden skiljer er åt, eller att du kan börja jobba när du vill, eller att du i en krissituation kan låna pengar av någon? Men tänk om allt går fel då? Det blir sällan som man tänkt sig. Människor man trodde man kunde lita på, visade sig vara svikare, det kan vara svårare än man tror att komma in på arbetsmarknaden och ingen kan låna ut hur mycket pengar som helst. Vad är din Plan B om du inte har någon egen inkomstkälla?
Jag vill att du, hemmafru, ska tänka igenom din situation en gång till. Väg in alla "kan hända"-situationer och ta dig rätten att göra även dina egna behov viktiga. Du kan inte leva för familjen, för de lever inte för dig, snarare på dig och dina omsorger. Dina barn kommer aldrig tacka dig för att det var du och inte någon barnskötare som bytte blöja på dem de där dagarna för 15 år sedan, de kommer bara ställa ännu en smutsig tallrik i diskhon och förvänta sig att du ska diska den för det har du ju alltid gjort.
Du är värd att ha egna pengar och fullständig makt över ditt eget liv. Är du säker på att du verkligen vill vara en hemmafru?
Med vänliga hälsningar
Atmosphere girl
Åh ja. Jag är helt säker på att jag vill vara hemmafru. Och jag har ett vattentätt äktenskapsförord vid separation + både arbetslivserfarenhet, universitetsexamen och ett familjeföretag att luta mig tillbaka mot om jag skulle behöva arbeta.
SvaraRaderahttp://bylovelylina.blogspot.se/2011/09/en-livs-levande-hemmafru.html
Hej Lina. Vad roligt att du hittat till min blogg. Jag läste din blogg när den var alldeles ny och ska nu gå in och kolla hur allt gått för dig.
RaderaDet jag vill komma fram till med mitt brev är att väldigt många oväntade saker kan hända i livet och det är då allt ställs på sin spets. Det blir sällan som man tänkt sig och om man vill att det ska gå bra måste man ofta ha både Plan B och C i beredskap.
För dig kommer det kanske gå bra, men tror du alla som är eller vill bli hemmafruar har en examen eller ett familjeföretag? Det tror inte jag.
Jag står för att jag tycker att välja vägen hemmafru är att lägga sitt liv i någon annans händer och att det är farligt.
Om det var ett fritt val skulle slumpen styra och det skulle vara lika många hemmamän som hemmafruar.
SvaraRaderaAll avvikelse från 50-50 är strukturellt betingad och det beror alltså på något.
(Det gäller för övrigt även föräldraförsäkringen.)
Historiskt har kvinnan alltid jobbat (och tagit hand om barn/föräldrar) förutom under kort period på 10-20 år efter WW2 när männen kom tillbaka från fronten eller inkallning.
Man kan fråga sig om hemmafruvurmen nu, som kommer från fr a USA, beror på om konkurrensen om jobben efter de ekonomiska kriserna.
Det är också så att ett lands utveckling beror på i vilken utsträckning kvinnor deltar arbetslivet. Det är ett otvetydigt samband.
Vill man var en god förebild för sin barn, bör man ge dem inblick i ett jämställt familjeliv. Framför allt för flickor eftersom samhället fortfarande är så konservativt på arbetsmarknaden.
En intressant artikel om hur kvinnor gynnats ekonomiskt av sitt arbete och hur det stärker deras ställning av de tjänar mer pengar än männen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5044701
Jag tror också att man måste vara en bra förebild för sina barn för att de i sin tur ska växa upp och leva jämställt. Allt man gör skickar ut signaler. Vare sig man vill det eller inte tillhör man också en grupp, och de val man gör påverkar även den gruppen. För varje kvinna som väljer att gå hemma och tvätta en mans kläder , blir gruppen kvinnor svagare. Så tycker jag i alla fall.
RaderaJag blir jätteglad av att höra om projekt likt det du länkade om. Ett initiativ som både räddar djur och stärker kvinnors ställning. Tack för länken!
Mycket bra skrivet AG.
SvaraRaderaOm man bara går hemma och sköter hushåll och barn, under tex en 10-årsperiod, så finns också risken att man missar mycket av det som händer i samhället.
Arbetskamrater ger info, ger kunskap och man håller varandra uppdaterade om vad som händer och sker i världen. Människor är sociala och behöver möta andra människor för att må bra, tror jag.
Min syrra är ett bra exempel eftersom hon har varit hemmafru till och från i ca 10 år. Hennes man betalar alla räkningar på nätet så hon vet knappt vad en bankdosa är och internetbanken funkar. Hon har bara ett kort som hon kan handla med och vet ingenting mer. Hon vet inte vad huset kostar per månad i amorteringar, räntor och drift.
Hon läser nästan aldrig tidningar och ser sällan på tv. Hon har helt enkelt ingen fritid eftersom hon är "på jobbet" dygnet runt. "Lönen" hon får för sitt dygnet-runt-arbete, är tak över huvudet och mat på bordet och för extra inköp av tex kläder till sig själv och barnen måste hon konsultera sin man.
De enda intryck och den enda information hon får, är den som hennes man tillhandahåller. Hans åsikter om ditt och datt blir hela hennes värld och hon får aldrig möjlighet att höra andra argument eller synvinklar på saker och ting. Hon klarar heller inte av att argumentera emot honom, eftersom han aldrig ger sig och som hemmafru kan hon inte kosta på sig att riskera att bli ovän med sin man.
Att anställa en kvinna som inte har levt ute i samhället under en 10-årsperiod är, av naturliga skäl, kanske inte så intressant för alla arbetsgivare.
Jag måste säga att du och dina syskon inte verkar vara speciellt lika... Vad var det som gjorde att du började tänka så annorlunda jämfört med dem?
RaderaJag tror att man missar jättemycket. Rent teoretiskt går det ju att läsa alla nyheter på nätet och vara social med vänner, men jag tror att det blir annorlunda i praktiken. Att man blir avskärmad. Anledningarna till att hålla koll på omvärlden blir så mycket mindre när man har fullt upp med att inreda hemmet och byta blöjor på barnen.
Att din syster bara har sin mans världsbild att utgå från låter ganska hemskt. Vad menar du med att han aldrig "ger sig", måste han alltid vinna över henne eller vadå?
Min lillasyster var feminist i unga år, precis som jag. Sedan träffade hon sin nuvarande sambo och vände totalt. Hon pratar ungefär som antifeministerna på nätet, vilket jag, smått chockad, upplyste henne om bara häromdagen. Jag insåg direkt vem det är som har anammat retoriken, dvs hennes man eftersom han hänger vid datorn 24/7.
RaderaVi andra i familjen vet vem det är som talar "åt" syrran och vi brukar ha lite kul åt det, på hennes bekostnad.
Vi säger "okej, nu är det Anton som talar, inte Helena". Hon upprepar ständigt hans argument och hans ord, när hon vill diskutera något som hon inte begriper. Typiskt kommentar från syrran är: "Anton menar, Anton säger, enligt Anton är det så här och han är ju väldigt kunnig och lär mig väldigt mycket.."
Anton har en städfirma;)
Anton är otroligt dominant, måste höras och synas och ha rätt. Han ger sig aldrig och kan aldrig lämna en diskussion som uppstår, utan att ha fått sista ordet. Han är en besserwisser, enkelt uttryckt.
Kan ta ett exempel från när deras tös var bara några månader gammal och vi var hemma hos mamma på sommarfest. Mammas bekanta, ett par, var också med på festen. Plötsligt märkte mamma att lillan hade feber, där hon låg i vagnen ute i trädgården, och sa åt syrran att vi måste ta tempen. Det visade sig att lillan hade 40 graders feber, vilket kan vara mycket farligt för så små spädbarn.
Mamma och hennes väninna, båda utbildade undersköterskor, blev mycket skärrade och påpekade att vi måste ringa sjukhusupplysningen och höra om vi måste åka in till lasarettet med lillan. Då fick pappa Anton ett aggressivt utbrott och skrek: "jävla hysteriska gamla morsor som tror att de vet så jävla mycket! Det är jag som är hennes pappa och det är jag som bestämmer!!"
Syrran och Anton stormade in i huset med tösen och börjar googla "feber spädbarn" medan vi andra stod kvar ute på gräsmattan, förfärade över hans beteende, undrade vad de höll på med, oroliga för flickan. Mamma skämdes nästan ihjäl för sin svärson, inför våra gäster.
Det slutade i alla fall med att mamma såg hur Anton försökte smälta en halv panodil i en tesked som han tänkte ge till flickan. Panodil kan man förstås inte ge till så små barn - han kunde, bokstavligt talat, ha haft ihjäl tösen.
Pappa Anton är, kort sagt, så arrogant att han inte kan lyssna på andra människor som vet bättre än han. Han tror sig veta bättre än två äldre mammor, båda utbildade undersköterskor och han anser också att läkare "inte kan någonting". Han googlar istället..
Syrran står bredvid, som ett idiotiskt spån och låter honom hållas, till och med på sina barns bekostnad.
Själv är jag så frustrerad ibland att jag vill skrika rakt ut men inser att det inte är någon idé. Pappa Anton håller inne umgänget med barnen om vi inte "sköter" oss. Det har jag själv fått erfara när jag råkade öppna munnen en gång för mycket. Jag tänker inte riskera att förlora kontakten med mina syskonbarn och min lillasyster, så det är bara att finna sig och hoppas att syrran vaknar till liv någon gång.
Vi brukar säga att hon har blivit hjärntvättad efter 10 år med Anton, lite på skoj sådär, men frågan är om hon inte är det, på riktigt..?
Tråkigt att höra att din syster blivit så absorberad i sin sambos åsikter att hon inte kan säga ifrån ens när det handlar om barnens säkerhet.
RaderaHistorian om lillan som var sjuk låter farlig för barnet och ganska pinsam för er andra som var tvungen att se honom agera så där. Det är svårt att förstå hur någon tänker när den inte vill låta en sjukvårdskunnig mormor titta till barnet. Att drabbas av panik är förvisso en reaktion i sig, men det är inte okej att handla på ett sådant sätt att barnet inte får hjälp när hon har 40 graders feber.
Troligtvis känner han sig provocerad av dig. Du har inte bara åsikter som inte stämmer överens med hans, utan har dessutom valt att leva ditt liv på ett helt annat sätt än din syster. Du blir ett hot mot deras kärnfamiljsideal.
Kanske är det ändå bäst att ligga lite lågt, för om det skulle gå riktigt långt, att det någon gång blir något jättegräl eller dylikt, kan du ju faktiskt tappa kontakten med de alla. Din syster kommer då troligtvis ha svårt att stå upp för dig och kommer välja sin sambos sida. Då kanske man bara får gilla läget...