jjjj

jjjj

torsdag 31 oktober 2013

Månadens kvinnliga förebild: Elise Lindqvist













Vem är hon? 
Elise Lindqvist föddes 1936 i Lycksele. Under sin barndom blev hon utsatt för sexuella övergrepp för att sedan dras in i prostitution som 16-åring. Hennes barndom satte djupa i spår i henne och hon mådde mycket dåligt större delen av sitt vuxna liv. När hon var 58 år fick hon äntligen hjälp, på Mössebergs kurort i Falköping. Efter det började hon engagera sig i Sankta Claras kyrka i Stockholm. På fredagkvällarna brukar hon vara på Malmskillnadsgatan och hjälpa hemlösa och prostituerade kvinnor.


Varför är hon en förebild? 
Elise kämpar varje dag för att sprida värme och omtanke hos de som har det svårt. I en värld som tycks bli allt mer våldsam och kall behöver vi medmänniskor, som ger av sin tid och sig själva för att hjälpa andra. När man läser om Elise är det tydligt att hon har hjälpt väldigt många unga flickor och betyder väldigt mycket för många kvinnor.


Intervju: 



Imorgon kväll, fredag 1/11, kommer Elise ses som gäst hos Skavlan. 


onsdag 23 oktober 2013

Dark water

I vintras hittades den kanadensiska turisten Elisa Lam död i en vattentank på taket till ett hotell i Los Angeles. Detta hände alltså för ett tag sedan och har skrivits om massor på nätet, men det här fallet har gått helt under min radar fram tills igåkväll. Varje dödsfall och mord man hör talas om är förstås sorgliga och läskiga, men det här måste vara en av de sjukaste händelserna jag läst om.

Elisa Lam kom från Vancouver och var på semester i Los Angeles, ensam. Hon valde att ta in på Cecil Hotel. Cecil hotel är känt för att det begåtts flera mord och självmord samt att två seriemördare har bott där. Varför valde hon just Cecil Hotel? Hade hon inte kollat upp vad för slags ställde det var och att det låg i de mindre trygga kvarteren? Var hon inte rädd eller fanns det någon annan anledning till att välja just det hotellet? 

Efter att hennes föräldrar inte fick tag på henne anmälde de henne försvunnen. Polisen började leta efter utan resultat och veckorna gick. Gästerna på hotellet började klaga på att det var dåligt vattentryck i kranen och att vattnet smakade illa. När man skulle undersöka vattentanken, som låg på hustaket, hittade man Elisa Lams döda kropp i den. Polisen kunde inte fastställa dödsorsak och man avskrev det som en olycka och skyllde på att Elisa var bipolär. Bara detta känns hemskt för alla inblandade. Att inte få reda på vad som verkligen hänt Elisa måste vara väldigt betungande för familjen och människorna som i två veckorns tid hade druckit vattnet på hotellet måste ha blivit jättechockade när de fick reda på vad som hade hänt. Ändå finns det så mycket mer i den här historian som är skrämmande. 

Denna video som är från en övervakningskamera i en av hotellets hissar visar det sista någon (förutom mördaren) har sett av Elisa. 





Denna film är väldigt konstig.. Vad är det som händer och vad gör hon? Är hon full eller drogad? Varför trycker hon på alla knappar? Pratar hon med någon och är det i sådana fall en slump att den eller de står så att de inte syns på kameran? Min teori är att hon är på väg mot hissen när hon längre fram i korridoren ser en eller flera människor. De utgör inte direkt ett hot men eftersom hon är ensam tjej vill hon inte vara där. Därför går hon snabbt in i hissen och försöker trycka på knappar (varför hon trycker på flera vet jag inte). När hissen inte startar och hon hör personerna bestämmer hon sig för att snabbt kolla ut. När hon ser att de är kvar vill hon gömma sig och det är därför hon ställer sig inne i hörnet. När hissen fortfarande inte startar bestämmer hon sig för att gå ut, men nu hör/ser hon någon på vänster sida som gör något för att få henne att hoppa till. Sedan tvekar hon och kliver åt sidan, tillbaka in i hissen, men troligtvis säger personen/personerna något till henne och hon kliver ut igen för att svara. Nu har hon personer på båda sidor om sig och det är därför hon ställer sig med ryggen tryckt mot väggen, för hon inte vill vända sig mot någon av dem. Sedan går hon återigen in i hissen. Men hissdörrarna stängs fortfarande inte och personerna slutar inte prata med henne så hon går ut ännu en gång. Den/de som står på hennes högra sida gör henne upprörd så att hon vänder sig mot de och börjar gestikulera med armarna på ett sätt som ser märkligt ut, men kanske inte är så märkligt om man föreställer att hon har druckit och är upprörd. Sedan går hon frivilligt eller inte frivilligt åt vänster för att sedan... ja, vad händer henne egentligen? 

Något som gör detta ytterligare obehagligt är att det är omöjligt att inte bli lite ...vad ska man kalla det, konspiratorisk? om man sett den japanska skräckfilmen Honogurai mizu no soko kara (From the depths of the dark water) eller Dark water som den amerikanska remaken heter. Jag vet att en del troligtvis tycker att konspirationer är galet, men det är i princip omöjligt att inte dra paralleller till de här filmerna. För det första är Elisa Lam av asiatisk härkomst. Honogurai mizu no soko kara handlar om en ung japansk mamma som ligger i vårdnadstvist med sitt ex, om sin lilla dotter som är i förskoleåldern. Pappan försöker vinna vårdnaden om dottern genom att hävda att mamman är psyksjuk (precis som Elisas eventuella psykiska problem vänds mot henne och används för att inte behöva utreda hennes död vidare). Mamma och dotter flyttar in i ett stort grått höghus. I den finns en "receptionist" vilket får det att kännas som ett hotell och den gamla vakten har en liten TV där han kan se övervakningsfilmer från husets hiss i. 

Tiden går och de börjar märka att något är fel. Vatten läcker från taket och kranar beter sig inte som de ska. De mystiska spåren leder upp på husets tak, och i slutet av filmen förstår mamman att en liten flicka ramlat ner i husets vattentank och spökat för dem för att hon ville han en mamma. Efter det försvinner mamman och spökbarnet och det filmas på ett sätt så att man ska förstå att de båda är inne i tanken. I filmen dyker även en gul regnrock upp ett flertal gånger. 

I den amerikanska remaken finns fler "intressanta" detaljer. Eftersom de inte kan ha samma namn som i den japanska filmen, har filmskaparna förstås hitta på nya. Den lilla flickan har de valt att kalla Cecilia och mamman för Dahlia. Enligt olika bloggare skulle namnet Dahlia kunna vara en anspelning på Black Dahlia, Elizabeth Short, som blev mördad 1947 i Los Angeles. Jag tycker även att Jennifer Connelly som spelar Dahlia och Elizabeth Short är ganska lika varandra. 

Bilder: 


Black Dahlia / Jennifer Connelly




Mamman i filmen / Elisa Lam 



Gul regnrock / Gula arbetskläder



Mördarens fot enligt blogg


The Cecil, formar bokstaven "E"

Kanske är allt det här bara en slump och troligtvis är det galet att hålla på och kolla efter olika "samband", men jag tycker det känns väldigt kusligt att det finns så många likheter mellan två filmer och ett verkligt dödsfall.

Vad hände egentligen Elisa Lam? Och varför avslutade polisen fallet när det är mycket mer troligt att hon blev mördad och inte råkat ut för "en olycka"? 

lördag 19 oktober 2013

Hen betyder höna på engelska...

...och därför kan vi inte använda det ordet. Vilket bra argument! Jag har några fler ord vi borde sluta använda, för de betyder också saker på engelska.

Bark
Barn
Be
Bit
Black 
Bra
Fast
Fin
I
Is
Lid
List 
Mitten
Mall
Rest
Roman
Slut
Stall
Stunt

Tall

Finns säkert fler. Något för hen-motståndarna att bita i. 

måndag 7 oktober 2013

Nio punkter för att stoppa de sexuella övergreppen

Zandra Kanakris och Olga Persson från SKR har i DN Debatt skrivit en debattartikel där de går ut med nio punkter som ska sätta stopp för sexuella övergrepp. Det mesta är bra, men inget speciellt nytt. Höj kompetensen inom rättsväsendet, motverka övergrepp innan de sker, Prioritera sexualbrott inom polis och rättsväsendet, tillsätt en haverikommission, rikta fokus på hur försvarsadvokaterna jobbar, nyansera debatten och prata inte bara om överfallsvåldtäkterna, våga lyssna på de utsattas berättelser, öka möjlighet till samtalsstöd och inför en samtyckesreglering. Som sagt, jag håller med om det mesta, men det känns som att debatten aldrig kommer vidare. Den står och stampar på samma plats år ut och år in.

Delvis kommer den ju aldrig heller vidare eftersom motståndet till att verkligen lösa problemet är massivt. Kommentarer som dessa dyker alltid upp:

"Detta har inget direkt med verkligheten att göra. Punkt 1. Många pratar om att tillfället gör tjuven. T.ex. inbrott i en bil. Men tydligen så är samma tankemönster totalt förbjudet när det gäller kvinnor. Så, punkt 1 handlar om. Väx upp och ta eget ansvar. Lägg inte över ansvaret på NÅGON ANNAN eller samhället. Punkt 2. Ert egna beteende är ofta orsaken, era egna val. Stå för dem och acceptera konsekvenserna. Förändra när något inte stämmer."
"Varje gång nått sånt här händer är det samma skit om det var kvinnor ett sånt här generaliserande gjordes mot skulle det vara sexism om det var en etnisk grupp skulle det vara rasism men när det är män kan vi skylle några få idioters handlingar på alla män. Det lilla antalet fällande dommar i våldtäks fall är för att våldtäkt är ett grovt brott och bevisbeödan då ligger hos den anklagande parten, och att själva den omgivning där sånna brott sker är sådan att det sällan finns vittnen."

"Jag vet inte vad som hända på den här festen. Men jag undrar när jag ska få läsa om något om pojkarnas tankar. 6 ungdomar som riskerat fängelse (om de varit 18 år). Är det inget problem? Hovrätten tycker de var oskyldiga, så de har inte begått något brott. När tänker tidningarna sluta förutsätta att de är brottslingar? När blir tidningarna jämställda i synen på pojkar och flickor?"

"Antiintellektuellt trams. Var får det påståendet om att försvararen har tubbat grabbarna till att ljuga? Ska de rättrådiga begränsa försvarsadvokaterna så att det blir lättare att skipa rättvisa på fritt tyckande? Och vad menar de med få fällande domar? Hur ska det kunna vara lätt att döma när det inte finns tekniska bevis? Åtalen bygger oftast på motstridiga uppgifter och vittnesmål från indirekt inblandade som går isär eller är direkt motsägande."

"Det dansar en stor elefanten i det mångkulturella sexualförbrytarrummet. Vem vågar prata om detta?"

" "Låg andel" fällande domar i våldtäktsmål !? I jämförelse med vad? Spela roll hur många, eller få som blir fällda för olika brott , i detta fallet våldtäkt! Finns det inte rimliga bevis, eller tyder andra iakttagelser på att hon gärna dansade med, ska det va friande dom. Om så alla, eller ingen, blir frikänd! Så fungerar Rättssamhället. Även feminister måste begripa det.Hursomhelst bättre om vi vuxna kan rekommendera undomarna bli äldre innan de börjar ha sex. Vågar då lättare säga ja eller nej"

"Det är inte ett "problem" att det ibland blir friande domar i just den typen av mål där det ligger i sakens natur att bevisläget är svårt. Vad som däremot är ett problem är att det uppenbarligen finns krafter som söker utnyttja Tenstamålet för att ändra lagen i en riktning som undergräver rättssäkerheten. För övrigt står det fel i överskriften till inlägget, man kan inte tala om "gruppvåldtäkten i Tensta" för pojkarna är faktiskt frikända."




Motståndet finns därute...

"Ge barnen kärlek...

...mera kärlek, och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig självt."

Jag citerade Astrid Lindgren här på bloggen för en tid sedan, och jag har inte riktigt kunnat släppa citatet sedan dess. Tycker att det är ett så fint citat och det passar idag, på Internationella barndagen. Om vuxenvärlden tog hand om alla barn, skulle väldigt många barn slippa växa upp till trasiga vuxna som skadar sig själva och andra. Barn vet hur den här världen ska skötas, vilka beslut som är de riktiga att fatta - inte vuxna.

lördag 5 oktober 2013

Mobbad

Igår avslutade Aftonbladet sin granskning Mobbad. Jag tycker att granskningen var ett bra initiativ. En av de viktigaste bitarna var att utsatta och tidigare utsatta fick ta plats och berätta sina historier. Väldigt många har erfarenhet av fysiskt och psykiskt våld. Många har aldrig vågat berätta för någon, eller bara berättat delar av vad som hänt dem. Att få berätta, att få ge uttryck för alla känslor man har, att inte bli tystad, kan vara väldigt viktigt för den som bär på jobbiga minnen. Det här är exempel på det som folk laddat upp under "Berätta din historia":

"Ett mycket stort problem för mobbade barn, är alla tillfällen där det ska ”väljas”. Bänkar som står två och två. Pararbeten, grupparbeten, labbar. Eller allra värst: skolresor där man ska dela rum eller tält.

Jag hade oftast ingen självklar kompis att vara med vid sådana tillfällen. Utan jag blev ”utauktionerad till lägstbjudande” av läraren, inför hela klassen. ”Någon måste ju ta Anna.” ”Vi vill inte ha henne, vi hade henne förra gången.” ”OK VI kan väl ta henne då”.

En gång när vi skulle tälta på en lägerskola ville ingen dela tält med mig. Det slutade med att jag fick ett eget tält, och de andra klämde ihop sig flera i andra tält…" Hela inlägget.


"Till sjuan splittrades klassen och jag bytte skola. Det var då helvetet började.

Jag var större än alla andra. Jag var inte vacker. Jag föll inte in i mallen hur man förväntades vara. Jag var dessutom smart och gillade att plugga. Jag var med andra ord ett smörgåsbord för en mobbare. Bara att välja något att hacka på.

Det var mycket verbalt naturligtvis. Tjockis, fatso, plugghäst, idiot. Bara att skriva ner alla glåpord skulle ta evigheter. Utöver glåporden så var det en hel del fysiskt våld. Det var kul att knuffa in mig i skåp. Det var roligt att sparka mig i ryggen, helst så jag ramlade framför en grupp tjejer så man fick känna sig extra uppskattad. Jag blev vid ett tillfälle sparkad baklänges ner för en trappa. Fallet stoppades en aning brutalt av en tegelvägg. Jag har fått allt från suddsvampar i klassrum till stenar kastade på mig. Jag har blivit hotad med kniv." Hela inlägget.

"Allt började en sommardag, första dagen i ettan på lågstadiet. Allt slutade sista dagen på gymnasiet, studenten.

Att bli utsatt för mobbning i 12 år är ett helvete ingen människa borde bli utsatt för något sådant. Men de hittade mig, ”mobboffret”. Jag ser precis ut som en vanlig människa, skelett, kött, blod och hud. Hår på huvudet, två ögon, näsa och mun. Två händer och två ben med fötter på. Men de hittade mig, de bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete.

Jag kom ifrån en invandrar familj, äldst av tre barn. (Jag och mina småsyskon är alla födda i Sverige) De bestämde sig direkt för att jag inte pratade ren svenska. Min svenska va lika ren som en annan 7 åring som precis börjat skolan. Där började mobbningen, mitt helvete. De hörde mig ropa mitt för och efternamn, som man brukar göra under uppropen. Mina plågoandar började skratta åt mig." Hela inlägget. 


"Jag var mobbad som barn och önskade att mitt barn skulle få det bättre, men hon fick det mycket värre. Hon går nu i årskurs 5 och har aldrig haft en normal termin. Redan första veckan kom hon hem med tårar på kinderna för att hon hade fel färg på jackan. Vad hon än gjorde och sa så var det fel. I årskurs 2 var det en tjej som försökte strypa henne vid tre tillfällen. Skolan sa att det var inget att bry sig om för så är livet. Jag lärde min dotter att slå tillbaka om hon gjorde det igen. Jag är emot all typ av våld, men måste man försvara sig med våld så får det vara så." Hela inlägget. 

Det är hemsk läsning, och det väcker säkert obehagliga minnen och känslor hos fler än mig att läsa dessa historier. Jag har varit både utsatt och den som utsatt andra, och har tänkt mycket kring mobbning och gruppdynamik sedan min egen skolgång. Det har knappast gjort mig till någon expert, utan snarare bara fått mig att konstatera hur fruktansvärt komplex frågan är, men jag har väl några tankar kring ämnet. Som sagt, jag är ingen expert, utan detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter. 

Orden mobbning, mobbare och mobbad

Dessa ord fyller en viss funktion. De väcker reaktioner hos människor och man vet i stora drag vad det handlar om. Mobbning är systematiskt kränkande beteenden, den mobbade är den som blir utsatt och mobbaren är den elaka. Ändå har jag vissa invändningar mot orden, främst eftersom de är väldigt generaliserande och det kan bli otydligt vad man egentligen pratar om. Jag tror att i så stor utsträckning som möjligt precisera vad som händer.

Till att börja med; en del av de sakerna som i vardagligt tal kallas mobbning, är i själva verket brott. Det är olagligt att sparka, slå, bita och riva en annan människa. Det är också olagligt att sexuellt trakassera en annan människa, att tafsa och röra någon någon mot dennes vilja. Visserligen är väl många som gör sig skyldiga till dessa brott inte straffmyndiga, men jag tycker att ordet mobbning förminskar saker som egentligen borde kallas misshandel eller trakasserier.

Mobbning är förstås också mycket mer än fysiskt eller sexuellt våld. Här hamnar man i något slags läge där man måste försöka utröna vad som är mobbning och inte. Är det mobbning att inte prata med någon, är det mobbning om ingen pratar med en person? Är det mobbning att titta på någon, om man gör det på ett visst sätt? Är det mobbning om man harklar sig varje gång man går förbi en person? Jag tror att det i slutändan är meningslöst att bestämma detta. I första hand bör man prata om beteenden. Istället för att säga "Sluta mobba!" bör man säga "Sluta skratta varje gång jag pratar!". Jag tror också att man måste öva på att sätta ord på mer avancerade psykningar och härskartekniker. Komma åt blickar, hånfulla miner, insinuationer och sådant som kan vara svårt att sätta fingret på.

Sedan tror jag inte heller på att stämpla folk som mobbare. Jag förstår att detta är väldigt känsligt för en del, eftersom den som blivit utsatt för mobbning ofta har livslånga sår och kan ha fått sina liv förstöra. Det minsta man kan begära då är att få kalla de som gjort en illa för mobbare! Problemet är att gränsen mellan vem som är mobbare och mobbad inte alltid är så tydliga. Man kanske till och med är kompisar. Man kanske till och med bjuder varandra på födelsedagskalas. Ändå kan "kompisrelationen" präglas av ojämlikhet, elakheter och till och med våld. Ett offer kan bli misstrott om man i alla lägen måste klassificera någon som mobbare. "Jaha? Men om hen är en mobbare, varför är du då med hen?", "Men ni är ju vänner, inte kan hen väl mobba dig då?", "Du är ju inte mobbad, du umgås ju med Ida hela tiden". "Mobbaren" är tyvärr inte heller alltid medveten om att andra ser den som en mobbare. Ofta tror den att den har en konflikt med den mobbade, att den skämtar eller förstår inte att en utfryst person upplever det som att de andra aktivt fryser ut en. Ibland kan också vara både mobbare och mobbad samtidigt, eller vara först det ena och sedan det andra. Då tror jag återigen att man borde ta fasta på vad personen gör, och inte vad den är.


Vad skolan kan göra

Ta allt på allvar och göra vad de kan för att hjälpa barnen. Alla som jobbar på en skola måste vara aktivt uppmärksamma på vad som händer på skolan. De har en skyldighet att utreda allt de ser och hör. Om ett barn tar mod till sig och berättar om något för en vuxen, måste den vuxna alltid ta det på allvar och tro på barnet. Även om det är jobbigt, även om det är svårt att utreda mobbning, måste de alltid göra vad de kan, fortsätta försöka och anmäla det som kan ses som brottsligt. Lärare får heller aldrig vara rädda för att prata med föräldrar m saker som händer på skolan.

Avskaffa ämnet idrott. Tanken är i grunden go; att skolan ska hjälpa till att främja hälsa och motion. Men det funkar inte som det är uppbyggt nu. För det första är omklädningsrummet en oerhört farlig och obehaglig plats för barn och ungdomar, vare sig de är mobbade eller inte. Det är exempelvis en riskplats där barn kan råka ut för sexuella övergrepp av idrottslärare, tränare eller andra elever. Och det är en plats där mobbningen får chans att härja fritt eftersom barnen ofta är ensamma utan vuxnas sällskap. Barn kan bli utelåsta från omklädningsrummet och på så viss missa lektionen, kläder stjäls eller blöts ner, värdesaker stjäls, barnen kommenterar varandras kroppar och utseenden i negativa ordalag. Vissa barn vågar inte duscha, vilket i sin tur kan leda till ännu mer mobbning. I min skola fanns det en flicka som kallades "svett-Lisa". Långt senare fick jag reda på att Lisa inte vågade duscha eftersom hennes föräldrar misshandlade henne och hon var full av blåmärken.... För det andra, ifrågasätter jag hur mycket själva idrottslektionen verkligen tränar barnen när det föreligger en mobbningssituation. På min skola ställde läraren upp två fotbollsmål, kastade ut en boll och sa "spela". Klassens killar som alla gick på fotboll spelade mot varandra, vi andra stod och tittade på. Ingen förklarade någonsin reglerna i fotboll. Och sedan; detta väljande. Hur kan detta system någonsin ha uppkommit? Det var alltid samma personer som tilläts välja lagen. Först valdes alla sportkillar, sedan klassens en eller två tjejer som var bra på sport, sedan de snyggaste tjejerna, sedan de som var halvbra (någonstans här valdes jag tror jag) och sedan ...resten  Resten var alltid samma personer som stod där, som alltid blev valda sist. Det var av en "slump" också de mobbade och/eller överviktiga barn. Hur kunde lärarna låta detta pågå? Nej, jag är av åsikten att idrott bör läggas ner.

Ha rastvakter och se över hur skolgården är byggd. De flesta (alla?) skolor har rastvakter, alltså lärare som håller koll på barnen när de har rast. Det är bra. Men många skolor behöver se över hur själva skolgården är byggd och planerad. Det finns skolgårdar som mynnar ut i skog och där barnen får leka ensamma långt upp i skogen. Rastvakterna står däremot nere på skolgården, nära dörrarna. Vem vet vad som händer i skogen? Hur kan man ha en skolgård utan utpekade gränser? Att leka i skogen är ju förstås jätteroligt för barn, men inte om de blir mobbade. Då kan det tvärtom vara livsfarligt.

Avskaffa grupparbeten eller styr vilka som grupparbetar. Något som är förfärligt för någon som är mobbad är att höra "dela in er själva i grupper" eller "para ihop er två och två". Detta bör läraren alltid göra. Sedan kan man ifrågasätta om grupparbeten är nödvändiga över huvud taget. Men det viktigaste är att inte sätta ett barn i situationen att det kan hamna utanför och få ångest över att hitta en grupp.

Sätt inte tilltro till olika projekt och temaveckor. När jag gick i skolan var det vanligt med olika slags temaveckor. Vänskapsveckan, kärleksveckan, hobbyveckan, framtidsveckan och allt vad det hette. Skolarbetet avbröts och man skulle göra olika samarbetsövningar, sitta i en ring och diskutera olika ämnen eller lyssna på en inhyrd föreläsare som pratade om något svårt den varit med om för 20 år sen. Jag vet inte exakt vad som var syftet med dessa veckor var, men ingen tyckte att det var roligt och ingen lärde sig något vettigt. Att lyssna på en okänd vuxen som kom ut levandes på andra sidan hjälper inte en 14-åring som försöker överleva just den dagen speciellt mycket, och inte fick man några fler kompisar under kompisveckan heller. Enligt mig är sådana här, visserligen välmenta, försök tids- och resursslösande. Det är viktigare att jobba med det som pågår dagligen. Det skapar en illusion hos skolpersonalen när de tror att de gjort något bra genom att sätta ihop en kompisvecka.

Vad skolan inte kan göra

Ja, skolan kan göra saker för att förbättra stämningen på skolan och hjälpa elever som har det svårt. Jag förstår bitterheten hos de som upplevt att lärarna inte brydde sig, men jag förstår likväl de lärare som bryr sig - men som inte vet vad eller hur de ska göra. Idag förväntas skolan lösa väldigt många problem och beskylls för barns mobbning, barns brott och att barns eventuella dåliga hemförhållanden inte utreds i tid. Detta samtidigt som skolans resurser blir allt knappare och många lärare upplever att de redan går på knäna under arbetsveckorna. Enligt mig är mobbning ett samhällsproblem, och inte i grunden ett skolproblem. Många av de saker som händer bland barn är ju en direkt avspegling av vad som händer i resten av samhället. Hur kan man tro att inget av alla barn som utsätts av våld och övergrepp från vuxenvärlden kommer att ta ut det på sina skolkamrater? Hur kan man tro att ett barn vara föräldrar ex öppet avskyr invandrare inte kommer påverkas av det? Hur kan man tro att skolgården är en fredad zon från samhällets sexism? Hur kan man tro att inte barn ska vara våldsamma när vuxna är det hela tiden? Jag menar varken att avsäga skolan eller mobbarna själva ansvaret för deras handlingar, men skolan existerar inte i ett vakuum. Den är en del av allt som sker i resten av samhället. I stället för peka ut alla fel som skolor gör, kan man börja arbeta med samhällets strukturer.

---

Några viktiga inlägg från granskningen

Jan Björklund: Mobbning är vuxenvärldens ansvar
Se offrens egna berättelser
Skolor köper kritiserade program mot mobbning
"Mobbarna måste flyttas"
Kommunen anlitade advokater för miljoner för att slippa ersätta Pontus

fredag 4 oktober 2013

När ingen ser



(trailer)

'När ingen ser' är en film regisserad av Ulla Lemberg och David Herdies. Den handlar om den handel med barns kroppar som pågår dag ut och dag in överallt på jorden.  En rumänsk flicka blev trafikerad av sin mammas kusin till Italien, där hon blev inlåst på ett rum och våldtagen av okända män. Efter att ha träffat på en rumänsk man, som påstod sig vara hennes bror och på så sätt fick loss henne från vakterna, trodde hon att hon blivit fri men istället väntade mer misshandel och våldtäkter, av den rumänska mannen och andra personer. Hon blev bland annat släpad bakom en bil. "Jag tror de gjorde det för skojs skull" säger hon. En svensk man berättar om sin barndom, då han utsattes av övergrepp av en man under ett års tid. Pedofilen bearbetade honom genom att först bli vän med hans äldre bror, kyöpa saker till dem och verka snäll. I Sydsudan försöker en kvinna som arbetar för organisationen CCC rädda barn som lever på en bordell. Ingen har någonstans att bo, så de söker sig till bordellen för "skydd". Överallt är barn, utan några föräldrar. I Kambodja försöker APLE få slut på pedofilvåldtäkter. En man åker runt på en vespa och försöker varna barn i riskzonen, barn som lever på gatan i fattigdom. Han frågar dem saker som om ifall turister brukar prata med dem, om de får pengar, om något hänt dem. Några barn sitter på gatan och han ger de ett nummer dit de kan ringa dygnet runt om de eller något annat barn råkar illa ut. Och i en nätkonversation som polisen beslagtagit sitter pedofiler och hetsar varandra att begå fler övergrepp. 

 Det är en rå verklighet och filmen känns som ett slag i magen. Men vi får inte blunda, vi måste se. Se och sedan agera.