"Ett mycket stort problem för mobbade barn, är alla tillfällen där det ska ”väljas”. Bänkar som står två och två. Pararbeten, grupparbeten, labbar. Eller allra värst: skolresor där man ska dela rum eller tält.
Jag hade oftast ingen självklar kompis att vara med vid sådana tillfällen. Utan jag blev ”utauktionerad till lägstbjudande” av läraren, inför hela klassen. ”Någon måste ju ta Anna.” ”Vi vill inte ha henne, vi hade henne förra gången.” ”OK VI kan väl ta henne då”.
En gång när vi skulle tälta på en lägerskola ville ingen dela tält med mig. Det slutade med att jag fick ett eget tält, och de andra klämde ihop sig flera i andra tält…" Hela inlägget.
"Till sjuan splittrades klassen och jag bytte skola. Det var då helvetet började.
Jag var större än alla andra. Jag var inte vacker. Jag föll inte in i mallen hur man förväntades vara. Jag var dessutom smart och gillade att plugga. Jag var med andra ord ett smörgåsbord för en mobbare. Bara att välja något att hacka på.
Det var mycket verbalt naturligtvis. Tjockis, fatso, plugghäst, idiot. Bara att skriva ner alla glåpord skulle ta evigheter. Utöver glåporden så var det en hel del fysiskt våld. Det var kul att knuffa in mig i skåp. Det var roligt att sparka mig i ryggen, helst så jag ramlade framför en grupp tjejer så man fick känna sig extra uppskattad. Jag blev vid ett tillfälle sparkad baklänges ner för en trappa. Fallet stoppades en aning brutalt av en tegelvägg. Jag har fått allt från suddsvampar i klassrum till stenar kastade på mig. Jag har blivit hotad med kniv." Hela inlägget.
"Allt började en sommardag, första dagen i ettan på lågstadiet. Allt slutade sista dagen på gymnasiet, studenten.
Att bli utsatt för mobbning i 12 år är ett helvete ingen människa borde bli utsatt för något sådant. Men de hittade mig, ”mobboffret”. Jag ser precis ut som en vanlig människa, skelett, kött, blod och hud. Hår på huvudet, två ögon, näsa och mun. Två händer och två ben med fötter på. Men de hittade mig, de bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete.
Jag kom ifrån en invandrar familj, äldst av tre barn. (Jag och mina småsyskon är alla födda i Sverige) De bestämde sig direkt för att jag inte pratade ren svenska. Min svenska va lika ren som en annan 7 åring som precis börjat skolan. Där började mobbningen, mitt helvete. De hörde mig ropa mitt för och efternamn, som man brukar göra under uppropen. Mina plågoandar började skratta åt mig." Hela inlägget.
"Jag var mobbad som barn och önskade att mitt barn skulle få det bättre, men hon fick det mycket värre. Hon går nu i årskurs 5 och har aldrig haft en normal termin. Redan första veckan kom hon hem med tårar på kinderna för att hon hade fel färg på jackan. Vad hon än gjorde och sa så var det fel. I årskurs 2 var det en tjej som försökte strypa henne vid tre tillfällen. Skolan sa att det var inget att bry sig om för så är livet. Jag lärde min dotter att slå tillbaka om hon gjorde det igen. Jag är emot all typ av våld, men måste man försvara sig med våld så får det vara så." Hela inlägget.
Det är hemsk läsning, och det väcker säkert obehagliga minnen och känslor hos fler än mig att läsa dessa historier. Jag har varit både utsatt och den som utsatt andra, och har tänkt mycket kring mobbning och gruppdynamik sedan min egen skolgång. Det har knappast gjort mig till någon expert, utan snarare bara fått mig att konstatera hur fruktansvärt komplex frågan är, men jag har väl några tankar kring ämnet. Som sagt, jag är ingen expert, utan detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter.
Orden mobbning, mobbare och mobbad
Dessa ord fyller en viss funktion. De väcker reaktioner hos människor och man vet i stora drag vad det handlar om. Mobbning är systematiskt kränkande beteenden, den mobbade är den som blir utsatt och mobbaren är den elaka. Ändå har jag vissa invändningar mot orden, främst eftersom de är väldigt generaliserande och det kan bli otydligt vad man egentligen pratar om. Jag tror att i så stor utsträckning som möjligt precisera vad som händer.
Till att börja med; en del av de sakerna som i vardagligt tal kallas mobbning, är i själva verket brott. Det är olagligt att sparka, slå, bita och riva en annan människa. Det är också olagligt att sexuellt trakassera en annan människa, att tafsa och röra någon någon mot dennes vilja. Visserligen är väl många som gör sig skyldiga till dessa brott inte straffmyndiga, men jag tycker att ordet mobbning förminskar saker som egentligen borde kallas misshandel eller trakasserier.
Mobbning är förstås också mycket mer än fysiskt eller sexuellt våld. Här hamnar man i något slags läge där man måste försöka utröna vad som är mobbning och inte. Är det mobbning att inte prata med någon, är det mobbning om ingen pratar med en person? Är det mobbning att titta på någon, om man gör det på ett visst sätt? Är det mobbning om man harklar sig varje gång man går förbi en person? Jag tror att det i slutändan är meningslöst att bestämma detta. I första hand bör man prata om beteenden. Istället för att säga "Sluta mobba!" bör man säga "Sluta skratta varje gång jag pratar!". Jag tror också att man måste öva på att sätta ord på mer avancerade psykningar och härskartekniker. Komma åt blickar, hånfulla miner, insinuationer och sådant som kan vara svårt att sätta fingret på.
Sedan tror jag inte heller på att stämpla folk som mobbare. Jag förstår att detta är väldigt känsligt för en del, eftersom den som blivit utsatt för mobbning ofta har livslånga sår och kan ha fått sina liv förstöra. Det minsta man kan begära då är att få kalla de som gjort en illa för mobbare! Problemet är att gränsen mellan vem som är mobbare och mobbad inte alltid är så tydliga. Man kanske till och med är kompisar. Man kanske till och med bjuder varandra på födelsedagskalas. Ändå kan "kompisrelationen" präglas av ojämlikhet, elakheter och till och med våld. Ett offer kan bli misstrott om man i alla lägen måste klassificera någon som mobbare. "Jaha? Men om hen är en mobbare, varför är du då med hen?", "Men ni är ju vänner, inte kan hen väl mobba dig då?", "Du är ju inte mobbad, du umgås ju med Ida hela tiden". "Mobbaren" är tyvärr inte heller alltid medveten om att andra ser den som en mobbare. Ofta tror den att den har en konflikt med den mobbade, att den skämtar eller förstår inte att en utfryst person upplever det som att de andra aktivt fryser ut en. Ibland kan också vara både mobbare och mobbad samtidigt, eller vara först det ena och sedan det andra. Då tror jag återigen att man borde ta fasta på vad personen gör, och inte vad den är.
Vad skolan kan göra
Ta allt på allvar och göra vad de kan för att hjälpa barnen. Alla som jobbar på en skola måste vara aktivt uppmärksamma på vad som händer på skolan. De har en skyldighet att utreda allt de ser och hör. Om ett barn tar mod till sig och berättar om något för en vuxen, måste den vuxna alltid ta det på allvar och tro på barnet. Även om det är jobbigt, även om det är svårt att utreda mobbning, måste de alltid göra vad de kan, fortsätta försöka och anmäla det som kan ses som brottsligt. Lärare får heller aldrig vara rädda för att prata med föräldrar m saker som händer på skolan.
Avskaffa ämnet idrott. Tanken är i grunden go; att skolan ska hjälpa till att främja hälsa och motion. Men det funkar inte som det är uppbyggt nu. För det första är omklädningsrummet en oerhört farlig och obehaglig plats för barn och ungdomar, vare sig de är mobbade eller inte. Det är exempelvis en riskplats där barn kan råka ut för sexuella övergrepp av idrottslärare, tränare eller andra elever. Och det är en plats där mobbningen får chans att härja fritt eftersom barnen ofta är ensamma utan vuxnas sällskap. Barn kan bli utelåsta från omklädningsrummet och på så viss missa lektionen, kläder stjäls eller blöts ner, värdesaker stjäls, barnen kommenterar varandras kroppar och utseenden i negativa ordalag. Vissa barn vågar inte duscha, vilket i sin tur kan leda till ännu mer mobbning. I min skola fanns det en flicka som kallades "svett-Lisa". Långt senare fick jag reda på att Lisa inte vågade duscha eftersom hennes föräldrar misshandlade henne och hon var full av blåmärken.... För det andra, ifrågasätter jag hur mycket själva idrottslektionen verkligen tränar barnen när det föreligger en mobbningssituation. På min skola ställde läraren upp två fotbollsmål, kastade ut en boll och sa "spela". Klassens killar som alla gick på fotboll spelade mot varandra, vi andra stod och tittade på. Ingen förklarade någonsin reglerna i fotboll. Och sedan; detta väljande. Hur kan detta system någonsin ha uppkommit? Det var alltid samma personer som tilläts välja lagen. Först valdes alla sportkillar, sedan klassens en eller två tjejer som var bra på sport, sedan de snyggaste tjejerna, sedan de som var halvbra (någonstans här valdes jag tror jag) och sedan ...resten Resten var alltid samma personer som stod där, som alltid blev valda sist. Det var av en "slump" också de mobbade och/eller överviktiga barn. Hur kunde lärarna låta detta pågå? Nej, jag är av åsikten att idrott bör läggas ner.
Ha rastvakter och se över hur skolgården är byggd. De flesta (alla?) skolor har rastvakter, alltså lärare som håller koll på barnen när de har rast. Det är bra. Men många skolor behöver se över hur själva skolgården är byggd och planerad. Det finns skolgårdar som mynnar ut i skog och där barnen får leka ensamma långt upp i skogen. Rastvakterna står däremot nere på skolgården, nära dörrarna. Vem vet vad som händer i skogen? Hur kan man ha en skolgård utan utpekade gränser? Att leka i skogen är ju förstås jätteroligt för barn, men inte om de blir mobbade. Då kan det tvärtom vara livsfarligt.
Avskaffa grupparbeten eller styr vilka som grupparbetar. Något som är förfärligt för någon som är mobbad är att höra "dela in er själva i grupper" eller "para ihop er två och två". Detta bör läraren alltid göra. Sedan kan man ifrågasätta om grupparbeten är nödvändiga över huvud taget. Men det viktigaste är att inte sätta ett barn i situationen att det kan hamna utanför och få ångest över att hitta en grupp.
Sätt inte tilltro till olika projekt och temaveckor. När jag gick i skolan var det vanligt med olika slags temaveckor. Vänskapsveckan, kärleksveckan, hobbyveckan, framtidsveckan och allt vad det hette. Skolarbetet avbröts och man skulle göra olika samarbetsövningar, sitta i en ring och diskutera olika ämnen eller lyssna på en inhyrd föreläsare som pratade om något svårt den varit med om för 20 år sen. Jag vet inte exakt vad som var syftet med dessa veckor var, men ingen tyckte att det var roligt och ingen lärde sig något vettigt. Att lyssna på en okänd vuxen som kom ut levandes på andra sidan hjälper inte en 14-åring som försöker överleva just den dagen speciellt mycket, och inte fick man några fler kompisar under kompisveckan heller. Enligt mig är sådana här, visserligen välmenta, försök tids- och resursslösande. Det är viktigare att jobba med det som pågår dagligen. Det skapar en illusion hos skolpersonalen när de tror att de gjort något bra genom att sätta ihop en kompisvecka.
Vad skolan inte kan göra
Ja, skolan kan göra saker för att förbättra stämningen på skolan och hjälpa elever som har det svårt. Jag förstår bitterheten hos de som upplevt att lärarna inte brydde sig, men jag förstår likväl de lärare som bryr sig - men som inte vet vad eller hur de ska göra. Idag förväntas skolan lösa väldigt många problem och beskylls för barns mobbning, barns brott och att barns eventuella dåliga hemförhållanden inte utreds i tid. Detta samtidigt som skolans resurser blir allt knappare och många lärare upplever att de redan går på knäna under arbetsveckorna. Enligt mig är mobbning ett samhällsproblem, och inte i grunden ett skolproblem. Många av de saker som händer bland barn är ju en direkt avspegling av vad som händer i resten av samhället. Hur kan man tro att inget av alla barn som utsätts av våld och övergrepp från vuxenvärlden kommer att ta ut det på sina skolkamrater? Hur kan man tro att ett barn vara föräldrar ex öppet avskyr invandrare inte kommer påverkas av det? Hur kan man tro att skolgården är en fredad zon från samhällets sexism? Hur kan man tro att inte barn ska vara våldsamma när vuxna är det hela tiden? Jag menar varken att avsäga skolan eller mobbarna själva ansvaret för deras handlingar, men skolan existerar inte i ett vakuum. Den är en del av allt som sker i resten av samhället. I stället för peka ut alla fel som skolor gör, kan man börja arbeta med samhällets strukturer.
---
Några viktiga inlägg från granskningen
Jan Björklund: Mobbning är vuxenvärldens ansvar
Se offrens egna berättelser
Skolor köper kritiserade program mot mobbning
"Mobbarna måste flyttas"
Kommunen anlitade advokater för miljoner för att slippa ersätta Pontus
Att bli utsatt för mobbning i 12 år är ett helvete ingen människa borde bli utsatt för något sådant. Men de hittade mig, ”mobboffret”. Jag ser precis ut som en vanlig människa, skelett, kött, blod och hud. Hår på huvudet, två ögon, näsa och mun. Två händer och två ben med fötter på. Men de hittade mig, de bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete.
Jag kom ifrån en invandrar familj, äldst av tre barn. (Jag och mina småsyskon är alla födda i Sverige) De bestämde sig direkt för att jag inte pratade ren svenska. Min svenska va lika ren som en annan 7 åring som precis börjat skolan. Där började mobbningen, mitt helvete. De hörde mig ropa mitt för och efternamn, som man brukar göra under uppropen. Mina plågoandar började skratta åt mig." Hela inlägget.
"Jag var mobbad som barn och önskade att mitt barn skulle få det bättre, men hon fick det mycket värre. Hon går nu i årskurs 5 och har aldrig haft en normal termin. Redan första veckan kom hon hem med tårar på kinderna för att hon hade fel färg på jackan. Vad hon än gjorde och sa så var det fel. I årskurs 2 var det en tjej som försökte strypa henne vid tre tillfällen. Skolan sa att det var inget att bry sig om för så är livet. Jag lärde min dotter att slå tillbaka om hon gjorde det igen. Jag är emot all typ av våld, men måste man försvara sig med våld så får det vara så." Hela inlägget.
Det är hemsk läsning, och det väcker säkert obehagliga minnen och känslor hos fler än mig att läsa dessa historier. Jag har varit både utsatt och den som utsatt andra, och har tänkt mycket kring mobbning och gruppdynamik sedan min egen skolgång. Det har knappast gjort mig till någon expert, utan snarare bara fått mig att konstatera hur fruktansvärt komplex frågan är, men jag har väl några tankar kring ämnet. Som sagt, jag är ingen expert, utan detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter.
Orden mobbning, mobbare och mobbad
Dessa ord fyller en viss funktion. De väcker reaktioner hos människor och man vet i stora drag vad det handlar om. Mobbning är systematiskt kränkande beteenden, den mobbade är den som blir utsatt och mobbaren är den elaka. Ändå har jag vissa invändningar mot orden, främst eftersom de är väldigt generaliserande och det kan bli otydligt vad man egentligen pratar om. Jag tror att i så stor utsträckning som möjligt precisera vad som händer.
Till att börja med; en del av de sakerna som i vardagligt tal kallas mobbning, är i själva verket brott. Det är olagligt att sparka, slå, bita och riva en annan människa. Det är också olagligt att sexuellt trakassera en annan människa, att tafsa och röra någon någon mot dennes vilja. Visserligen är väl många som gör sig skyldiga till dessa brott inte straffmyndiga, men jag tycker att ordet mobbning förminskar saker som egentligen borde kallas misshandel eller trakasserier.
Mobbning är förstås också mycket mer än fysiskt eller sexuellt våld. Här hamnar man i något slags läge där man måste försöka utröna vad som är mobbning och inte. Är det mobbning att inte prata med någon, är det mobbning om ingen pratar med en person? Är det mobbning att titta på någon, om man gör det på ett visst sätt? Är det mobbning om man harklar sig varje gång man går förbi en person? Jag tror att det i slutändan är meningslöst att bestämma detta. I första hand bör man prata om beteenden. Istället för att säga "Sluta mobba!" bör man säga "Sluta skratta varje gång jag pratar!". Jag tror också att man måste öva på att sätta ord på mer avancerade psykningar och härskartekniker. Komma åt blickar, hånfulla miner, insinuationer och sådant som kan vara svårt att sätta fingret på.
Sedan tror jag inte heller på att stämpla folk som mobbare. Jag förstår att detta är väldigt känsligt för en del, eftersom den som blivit utsatt för mobbning ofta har livslånga sår och kan ha fått sina liv förstöra. Det minsta man kan begära då är att få kalla de som gjort en illa för mobbare! Problemet är att gränsen mellan vem som är mobbare och mobbad inte alltid är så tydliga. Man kanske till och med är kompisar. Man kanske till och med bjuder varandra på födelsedagskalas. Ändå kan "kompisrelationen" präglas av ojämlikhet, elakheter och till och med våld. Ett offer kan bli misstrott om man i alla lägen måste klassificera någon som mobbare. "Jaha? Men om hen är en mobbare, varför är du då med hen?", "Men ni är ju vänner, inte kan hen väl mobba dig då?", "Du är ju inte mobbad, du umgås ju med Ida hela tiden". "Mobbaren" är tyvärr inte heller alltid medveten om att andra ser den som en mobbare. Ofta tror den att den har en konflikt med den mobbade, att den skämtar eller förstår inte att en utfryst person upplever det som att de andra aktivt fryser ut en. Ibland kan också vara både mobbare och mobbad samtidigt, eller vara först det ena och sedan det andra. Då tror jag återigen att man borde ta fasta på vad personen gör, och inte vad den är.
Vad skolan kan göra
Ta allt på allvar och göra vad de kan för att hjälpa barnen. Alla som jobbar på en skola måste vara aktivt uppmärksamma på vad som händer på skolan. De har en skyldighet att utreda allt de ser och hör. Om ett barn tar mod till sig och berättar om något för en vuxen, måste den vuxna alltid ta det på allvar och tro på barnet. Även om det är jobbigt, även om det är svårt att utreda mobbning, måste de alltid göra vad de kan, fortsätta försöka och anmäla det som kan ses som brottsligt. Lärare får heller aldrig vara rädda för att prata med föräldrar m saker som händer på skolan.
Avskaffa ämnet idrott. Tanken är i grunden go; att skolan ska hjälpa till att främja hälsa och motion. Men det funkar inte som det är uppbyggt nu. För det första är omklädningsrummet en oerhört farlig och obehaglig plats för barn och ungdomar, vare sig de är mobbade eller inte. Det är exempelvis en riskplats där barn kan råka ut för sexuella övergrepp av idrottslärare, tränare eller andra elever. Och det är en plats där mobbningen får chans att härja fritt eftersom barnen ofta är ensamma utan vuxnas sällskap. Barn kan bli utelåsta från omklädningsrummet och på så viss missa lektionen, kläder stjäls eller blöts ner, värdesaker stjäls, barnen kommenterar varandras kroppar och utseenden i negativa ordalag. Vissa barn vågar inte duscha, vilket i sin tur kan leda till ännu mer mobbning. I min skola fanns det en flicka som kallades "svett-Lisa". Långt senare fick jag reda på att Lisa inte vågade duscha eftersom hennes föräldrar misshandlade henne och hon var full av blåmärken.... För det andra, ifrågasätter jag hur mycket själva idrottslektionen verkligen tränar barnen när det föreligger en mobbningssituation. På min skola ställde läraren upp två fotbollsmål, kastade ut en boll och sa "spela". Klassens killar som alla gick på fotboll spelade mot varandra, vi andra stod och tittade på. Ingen förklarade någonsin reglerna i fotboll. Och sedan; detta väljande. Hur kan detta system någonsin ha uppkommit? Det var alltid samma personer som tilläts välja lagen. Först valdes alla sportkillar, sedan klassens en eller två tjejer som var bra på sport, sedan de snyggaste tjejerna, sedan de som var halvbra (någonstans här valdes jag tror jag) och sedan ...resten Resten var alltid samma personer som stod där, som alltid blev valda sist. Det var av en "slump" också de mobbade och/eller överviktiga barn. Hur kunde lärarna låta detta pågå? Nej, jag är av åsikten att idrott bör läggas ner.
Ha rastvakter och se över hur skolgården är byggd. De flesta (alla?) skolor har rastvakter, alltså lärare som håller koll på barnen när de har rast. Det är bra. Men många skolor behöver se över hur själva skolgården är byggd och planerad. Det finns skolgårdar som mynnar ut i skog och där barnen får leka ensamma långt upp i skogen. Rastvakterna står däremot nere på skolgården, nära dörrarna. Vem vet vad som händer i skogen? Hur kan man ha en skolgård utan utpekade gränser? Att leka i skogen är ju förstås jätteroligt för barn, men inte om de blir mobbade. Då kan det tvärtom vara livsfarligt.
Avskaffa grupparbeten eller styr vilka som grupparbetar. Något som är förfärligt för någon som är mobbad är att höra "dela in er själva i grupper" eller "para ihop er två och två". Detta bör läraren alltid göra. Sedan kan man ifrågasätta om grupparbeten är nödvändiga över huvud taget. Men det viktigaste är att inte sätta ett barn i situationen att det kan hamna utanför och få ångest över att hitta en grupp.
Sätt inte tilltro till olika projekt och temaveckor. När jag gick i skolan var det vanligt med olika slags temaveckor. Vänskapsveckan, kärleksveckan, hobbyveckan, framtidsveckan och allt vad det hette. Skolarbetet avbröts och man skulle göra olika samarbetsövningar, sitta i en ring och diskutera olika ämnen eller lyssna på en inhyrd föreläsare som pratade om något svårt den varit med om för 20 år sen. Jag vet inte exakt vad som var syftet med dessa veckor var, men ingen tyckte att det var roligt och ingen lärde sig något vettigt. Att lyssna på en okänd vuxen som kom ut levandes på andra sidan hjälper inte en 14-åring som försöker överleva just den dagen speciellt mycket, och inte fick man några fler kompisar under kompisveckan heller. Enligt mig är sådana här, visserligen välmenta, försök tids- och resursslösande. Det är viktigare att jobba med det som pågår dagligen. Det skapar en illusion hos skolpersonalen när de tror att de gjort något bra genom att sätta ihop en kompisvecka.
Vad skolan inte kan göra
Ja, skolan kan göra saker för att förbättra stämningen på skolan och hjälpa elever som har det svårt. Jag förstår bitterheten hos de som upplevt att lärarna inte brydde sig, men jag förstår likväl de lärare som bryr sig - men som inte vet vad eller hur de ska göra. Idag förväntas skolan lösa väldigt många problem och beskylls för barns mobbning, barns brott och att barns eventuella dåliga hemförhållanden inte utreds i tid. Detta samtidigt som skolans resurser blir allt knappare och många lärare upplever att de redan går på knäna under arbetsveckorna. Enligt mig är mobbning ett samhällsproblem, och inte i grunden ett skolproblem. Många av de saker som händer bland barn är ju en direkt avspegling av vad som händer i resten av samhället. Hur kan man tro att inget av alla barn som utsätts av våld och övergrepp från vuxenvärlden kommer att ta ut det på sina skolkamrater? Hur kan man tro att ett barn vara föräldrar ex öppet avskyr invandrare inte kommer påverkas av det? Hur kan man tro att skolgården är en fredad zon från samhällets sexism? Hur kan man tro att inte barn ska vara våldsamma när vuxna är det hela tiden? Jag menar varken att avsäga skolan eller mobbarna själva ansvaret för deras handlingar, men skolan existerar inte i ett vakuum. Den är en del av allt som sker i resten av samhället. I stället för peka ut alla fel som skolor gör, kan man börja arbeta med samhällets strukturer.
---
Några viktiga inlägg från granskningen
Jan Björklund: Mobbning är vuxenvärldens ansvar
Se offrens egna berättelser
Skolor köper kritiserade program mot mobbning
"Mobbarna måste flyttas"
Kommunen anlitade advokater för miljoner för att slippa ersätta Pontus
