Flickors verklighet

Ett med naturen

Hur gärna människan än vill, kommer hon aldrig kunna tämja och kontrollera naturen till fullo. Vi kan inte anpassa Moder Jord efter oss, utan måste anpassa oss efter henne. Denna gång var det Sandy som ville påminna oss om vår egen litenhet och hur maktlösa vi människor faktiskt är. 123 människor är omkomna, 21 saknas och jag hoppas de får vila frid.

Tänk om vi människor skulle sluta döda varandra och oss själva och istället lägga alla resurser på att rädda människor från naturkatastrofer. Tänk om vi tog alla pengar från krigsindustrin och istället använde de till att planera evakueringar och upplysa människor om vad de ska göra i krissituationer, sjukvård för skadade offer, sökinsatser, återuppbyggnad av förstörda städer, informationskampanjer, polisiära insatser, forskning och säker byggnadskonst. 

Den här videon som visar hur det går när man inte har koll på fysikens lagar är fascinerande: 

Marrying too young

Jag skulle vilja uppmärksamma studien Marrying too young End Child Marriage gjord av UNFPA, som handlar om de miljontals flickor världen över som blir bortgifta innan de hunnit fylla 18 år. Det är fattiga flickor utan utbildning och som bor på landsbyggden som löper störst risk att hamna i arrangerade äktenskap. Länderna där jämförelsevis flest flickor gifts bort är bland andra Niger, Chad, Bangladesh, Guinea och Mali. Dock förekommer det i stora delar av Asien, Afrika och Sydamerika.

Utdrag:


"Yet, for millions of girls, marriage is anything but safe and anything but consistent with their best interests. Child marriage violates girls’ rights and it does so in a number of ways. It effectively brings a girl’s childhood and adolescence to a premature and unnatural end by imposing adult roles and responsibilities before she is physically, psychologically and emotionally prepared. It is not uncommon for marriage to impose social isolation on girls bringing unwanted separation from their friends and family. Often child marriage brings an end to a girl’s chance of continued education. Girls may be removed from school for many reasons: recent research suggests that dropping out of school is less likely to be a direct consequence of child marriage than of poverty, the low status afforded to women, and social norms that lead parents to discount the value of investing in girls and their education. But under these conditions, when girls drop out of school, they become even more vulnerable to child marriage.

Once married, girls are likely to feel, and in many cases are, powerless to refuse sex. They are likely to find it difficult to insist on condom use by their husbands, who commonly are older and more sexually experienced, making the girls especially vulnerable to HIV and other sexually transmitted infections. At its worst, child marriage can be tantamount to bonded labour or enslavement. It can be a sentence to regular exposure to domestic or sexual violence, and a pathway to commercial exploitation.

Married girls are often under pressure to become pregnant immediately or soon after marriage, although they are still children themselves and know little about sex or reproduction. A pregnancy too early in life before a girl’s body is fully mature is a major risk to both mother and baby. Complications of pregnancy and childbirth are the main causes of death among adolescent girls ages 15-19 years old in developing countries. Among the disabilities associated with early childbirth is obstetric fistula, an injury which leaves girls in constant pain, vulnerable to infection, incontinent, and often shunned by their husbands, families and communities."

Detta är ett brott mot flickors mänskliga rättigheter och måste få ett slut.

The magnolia state & Creole state

Ikväll har jag sett filmen The help. För den som inte sett den, handlar den om svartas situation i Jackson, Mississippi under 60-talet. Det handlar om svarta kvinnor vars enda möjlighet att försörja sig är att bli hembiträden åt de vita och rika. Om rasismen som frodas och hur illa de behandlas. Jag skulle vilja rekommendera den för att skådespelerna är bra, den är välskriven och bitvis rolig. Men mest av allt är den sorglig och jag känner mig riktigt ledsen nu efteråt.

Det sorgligaste är inte filmkaraktärernas livsöden, eller ens att de troligtvis ligger väldigt nära sanningen, utan var vi kommit. Nämligen, inte speciellt långt alls. För hur ser Mississippi ut idag?

Mississippi är USA:s fattigaste delstat och har sämst BNP per capita. Där är barnadödligheten som allra högst (värre för svarta än för vita). Förutom District of Colombia (DC) är den förväntade medellivslängden som allra kortast. Det är den tredje olyckligaste staten i undersökningar på folks känsla av lycka. Det är den staten invånarna tjänar minst. Det är den tredje sämst utbildade staten. Det är en av de stater med högst arbetslöshet. Det är den näst sämsta staten att bo i (sk livable*). Det är den stat där människor är tjockast. Det är den stat där sjukvården är sämst. Och det är också den stat där det bor procentuellt flest svarta människor.

I grannstaten, Louisiana (där skräckfilmen Skeleton Key utspelar sig, och som också tar upp en del om svartas situation), är situationen inte speciellt mycket bättre. Louisiana kommer efter Mississippi i andel procent svarta invånare. Där är barnadödligheten näst högst. Medellivslängden är den tredje sämsta. Det är den femte olyckligaste staten. Det är den sämsta staten (least livable*) att bo i. Det är en av de ohälsosammaste staterna och den femte tjockaste. Femte sämst utbildade och tredje farligaste. Något bättre ser det ut när man tittar på arbetslöshet, BNP per capita och inkomst. Detta troligtvis för tack vare storstaden New Orleans.

De här sifforna är verkligen sorgliga. Idag, snart 150 år sedan slaveriet officiellt avskaffades, lever svarta i USA fortfarande som andra klassens medborgare. Den situation som de svarta upplevde i The help kändes faktiskt inte långt ifrån slaveri. De fick utstå grova rasistiska förnedringar, fick bara jobb som hembiträden åt de vita, kunde avskedas närsomhelst och levde i fattigdom.

Jag kommer att återkomma mer till detta, eftersom de här siffrorna verkligen upprörde mig.

----

*livable: To determine a state's livability rating, each state's rankings in 44 categories were averaged. Some of the positive factors included household income, homeownership, job growth, and educational attainment. The negative factors included crime rate, poverty rate, infant mortality rate, and unemployment rate.


----


Mississippi på Wikipedia
Louisiana på Wikipedia

Gross Sate Product (BNP) i varje stat

Många fakta och jämförelser mellan USAs stater

Medelinkomst i varje stat
Spädbarnsdödlighet i varje stat

UtbildningArbetslöshet
Arbetslöshet 2
Hälsosammast och ohälsosammast
Least livable
Medellivslängd
African-American population

De saknade kvinnorna

Om naturen fick bestämma skulle det födas ungefär lika många pojkar som flickor. Det går säkert att fördjupa sig biologiskt i det, men man kan också se det som enkel matematik. Två möjligheter kommer ge lika stort utfall om man låter slumpen avgöra  tillräckligt många gånger.

Det förs självklart statistik på alla länder och åldersgrupper. Det är många saker som påverkar. I nästan alla länder finns ett överskott på kvinnor över 65 år, eftersom kvinnor i regel lever längre än män. I många länder saknas också män inom vissa åldersspann, på grund av krig. 

Ändå saknas det kvinnor och på vissa platser är underskottet enormt. I alla länder föds det fler pojkar än flickor och totalt i hela världen finns det 101 män på 100 kvinnor. I Kina föds det flest pojkar jämfört med flickor och i Förenade Arabemiraten finns flest män jämfört med kvinnor (totalt inom alla åldrar). 

Möjligheten att könsbestämma foster har gjort att underskottet av kvinnor har ökat. Världen över aborteras foster enbart för att de skulle ha fötts som flickor. I Kina som har dragits med ettbarnspolitiken länge nu har detta visat sig extra tydligt. Om man bara får ha ett barn ska det vara en pojke. På vissa håll i Kina får man lov att skaffa fler barn om den förstfödda blev en flicka, så att även de föräldrarna har chans att få en son. 

Likaså behandlas unga flickor sämre än unga pojkar. Studier har visat att de inte får den vård och omsorg de skulle behöva, om föräldrarna är fattiga och hoppas att senare kunna få en pojke. Då sparar man hellre pengarna till sonen. I Indien beräknas en flicka mellan 1 och 5 år dö var fjärde minut, på grund av att hon diskriminerats baserat på sitt kön. 

Också våld mot kvinnor är en anledning till underskottet. Två reportar för New York Times, Nicholas Kristof and Sheryl WuDunn, som har vunnit Pulitzer-priset, kom fram till att antalet kvinnor som dött på grund av sitt kön under de senaste 50 åren är större än antalet män som dött i alla krig som utkämpats under 1900-talet. 

Varför män anses så mycket viktigare än kvinnan tänker jag inte gå in på nu, utan jag skulle istället vilja se på konsekvenserna av att det är så här. Vad händer med samhällen där det finns så mycket fler män än kvinnor? 

Utifrån männens synvinkel kan man ju konstatera att det blir svårare  för dem att hitta en livspartner. Det är också det som brukar framhållas som det stora problemet. Att män inte kommer kunna hitta någon att gifta sig med. För det duger kvinnor ändå till. 

Men vad tror ni händer med kvinnorna när det fattas 100-tals miljoner kvinnor världen över? Kan kvinnor i de länder där det är som värst ha någon frihet över huvud taget? Kan de välja att resa, utbilda sig, leva ensamma om de så vill? Min gissning är att ju färre kvinnor på en viss plats, desto mer ökar kontrollen av dem. Kvinnor kommer i allt högre grad bli bortgifta (vid allt lägre ålder), bli våldtagna och utsatta för trafficking och våld - om vi fortsätter att bli färre. Något som i sin tur skulle leda till att underskottet ökar ännu mer. 

Jag hoppas på en ljusare framtid.

Det finns massor att läsa för den som vill veta mer, det är bara att söka. Lite länkar: 

http://en.wikipedia.org/wiki/Human_sex_ratio

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_sex_ratio

http://en.wikipedia.org/wiki/Missing_women_of_Asia

http://ucatlas.ucsc.edu/gender/Sen100M.html

http://www.freakonomics.com/2011/04/27/indias-worsening-gender-imbalance/

Att skänka eller att inte skänka? Det är frågan.

Det är en fin tanke, det här med att skänka pengar till behövande.  Vill du bli fadder till ett fattigt barn eller till ett utrotningshotat djur? Vill du skänka pengar till Cancerfonden, Statsmissionen, Läkare utan gränser, Röda korset, ActionAid, SOS Barnbyar, FNs hjälporganisation, BRIS, Plan, den senaste naturkatastrofens offer eller åtminstone köpa en Majblomma?

Jag tror på att alla människor har ett ansvar att göra världen bättre. Jag tror även att världen går att förbättra och att det är de små sakerna som tillsammans bildar de stora förändringarna. Bortsett från några avslöjanden om människor som tagit stora summor pengar ner i sin egen ficka, tycker jag man måste ha förståelse för att administrationsavgifter. För pengarna man skänker gör skillnad! Ändå är jag skeptisk.

Jag är skeptisk till att vi matas med budskapet om att det är vi som ska lösa hela jordens problem. Med vi menar jag alla vi vanliga människor som varken lever på gatan eller i något slott. Alla vi som har en massa olika slags jobb, men gemensamt att vi i alla fall har något att leva på. Allt från TV-galor till annonser i tunnelbanan vill tala till vårt samvete. Världen behöver dig och dina pengar. Sätt gärna in 100 kronor på PlusGirokonto…

För hur mycket skillnad du än gör, är det ändå fullkomligt meningslöst. Det är inte en långvarig lösning att folk ska sitta och betala hundralappar hit och dit. Det löser inte grundproblemen till varför världen ser ut som den gör. 

Det kan däremot de som har makten i världen göra. De med verkligt mycket pengar. Är det inte de som har störst möjlighet att skapa stora förändringar? Om en låginkomsttagare kan skänka hundra kronor i månaden till något ändamål, vad kan då inte en miljardär göra? Jag tycker att de som styr ska lösa problemen, eftersom det främst är de som skapar dem. Istället försöker man låtsas att det är ett olyckhändelse att allt är som det är, men om du bara betalar lite så löser det sig säkert.  Allt medan de rika försöker få ännu mer, bli ännu rikare, startar krig och förstör. 

Precis som när man bygger ett hus, börjar man med grunden. Man måste bygga en bra grund för att resten av huset ska hålla. Man bygger ordentligt, om man vill ha ett bra resultat. Inga genvägar, inget fuskjobb. Solida, tätade väggar i ett bra material. Ett tak som tål vind och regn. Och självklart skulle det inte gå att bygga, om någon samtidigt höll på och mejade ner huset med en bulldozer. Precis så är det med världen. Vissa bygger upp, och andra river ner...

 I slutändan har jag fortfarande inte besvarat frågan. Kanske måste vi fortsätta hjälpa världen, göra lite i taget. Jag tror det. 

Earthlings

Människan kallar sig Guds avbild. Vi ser oss gärna som den mest fulländade och fantastiska varelsen av de alla. Vi vill framhäva allt vi lyckats bygga, alla uppfinningar vi uppfunnit, allt vi har lärt oss. Människan kan flyga till månen och färdas under vatten, prata med människor på andra sidan jorden och mycket, mycket annat. Kanske har vi rätt, kanske är vi fantastiska.

Men jag undrar, hur långt hade vi kommit utan alla andra som också befolkar vår planet? Jag pratar om djuren.  Hästen var under lång, lång tid vårt enda transportmedel. Kor, grisar och kycklingar ger oss mjölk och mat. Fåren ger oss ull. Bin pollinerar blommor och ger oss honung. Hunden hjälper oss att jaga, hitta försvunna personer och saker och är vår bästa vän. Detta är bara några av alla exempel på hur djuren har hjälpt oss. Utan djuren hade vi inte kunnat ha den värld vi har idag.

Hur tackar då människan djuren för detta? Jo, vi stänger in djur vi tycker om i burar, akvarier, terrarier och lägenheter och kallar det att ha husdjur. Vi låter dem utstå fruktansvärda plågor och ett liv i fångenskap innan vi äter upp dem. Vi experimenterar på dem för att få fram mediciner och smink till oss själva. Vi flår dem levande för att klä oss i varma skor, vackra pälsar och snygga handväskor. Vi har gjort det till en självklarhet att vi ska utrota alla djur vi tycker är "äckliga" och blinkar inte när vi dödar jordens minsta invånare. Vi förstör naturen till den grad att vi utrotar hela arter.

Vilken rätt har vi till detta? Är det verkligen människans rättighet att bestämma över den här planeten?

Earthlings, eller svenskans Jordlingar, är ett ord man kan använda för att beskriva ALLA som lever på jorden. Då delar man inte upp det i människan och djur, utan menar att alla är likvärdiga. Ingen art har mer rätt att finnas än någon annan. Ingen kan ta sig rätten att kalla sig Guds avbild och handla därefter. Människan skulle behöva lära sig vad ödmjukhet innebär och leva mer i enlighet med naturen. Människan måste lära sig att respektera allt levande. För det handlar ju också om hur vi behandlar andra människor. Finns det ett samband mellan hur vi skadar andra människor och djur? Är det en röd tråd i mänskligheten att ta över, förstöra och döda?

Jag har länkat till en dokumentär med just namnet Earthlings. Det är en brutal verkligen som jag inte tror lämnar någon oberörd och den är definitivt jobbig att se. Det gör den extra viktig och jag tycker att alla ska ta sig tid att se den.

Och till sist, lite bilder på Earthlings: