Ibland hör jag kvinnor säga att
de minsann inte har märkt av några orättvisor. Det är ofta karriärkvinnor det gått mer eller mindre bra för. Det kan vara akademiker, politiker, chefer eller kvinnor som skapat ett lyckat företag. De hävdar att man kan om man bara vill. "Se på mig, jag lyckades ju! Man måste bara kämpa lite! Det finns inget glastak och feminism behövs inte".
Behöver jag säga att det är ett ologiskt resonemang som inte alls håller? Jag skulle exempelvis kunna hävda att jag aldrig har märkt av något krig, så det finns inte. Eller jag har aldrig blivit slagen, så våld är ett låtsasproblem. Eller jag har aldrig blivit hotad, så det är nog inte ett så stort problem. Eller jag är ju vit, så rasism är något överdrivet och fånigt.
Det är ett väldigt cyniskt och arrogant sätt att se på världen. Att förneka att andra har problem, bara för att man själv har lyckats.
En annan aspekt av det är ju att dessa kvinnor som det har gått så bra för, aldrig är den som det gått bäst för. Alltså; de kvinnliga akademikerna som minsann är doktorer råkar som av en händelse alltid studera på en skola med en manlig rektor. Den kvinnliga chefen jobbar i ett företag där en man är VD. Den kvinnliga politikern är politiker i ett land med manlig statschef. Kvinnan som vunnit något flashigt pris blir tilldelad det av någon organisation styrd av män (och det är alltid fler män som fått samma pris tidigare) Osv. Ja, ni fattar... Men detta verkar gå dessa kvinnor förbi i sin iver att förneka att det finns en matkobalans män och kvinnor emellan.
Det finns ingen kvinna/feminist som påstår att det inte är har gått bra för någon kvinna, någonsin. Det är liksom inte det det handlar om. Jag tycker det är fånigt och beklämmande när exempelvis en kvinnlig chef vill avfärda hela feminismen bara för att just hon är chef. Som om hela världen utgår från henne.