I sommar satt jag tyst

Scenen: Tidig sommar. Släktsammankomst med tillhörande grillning, öl och lantchips. Vädret har varit fint men stor del av tiden har spenderats inomhus för det var ju faktiskt FOTBOLLS-VM. Det bästa med sommaren var för övrigt när VM tog slut och man slapp höra "Vem tror du vinner ikväll då?", "Såg du matchen igår?", "Frankrikes målvakt ser ut att vara lite ur form ikväll". Fotboll fotboll fotboll fotboll. Tänk på filmen 'I Huvudet på John Malkovich' men byt ut Malkovich mot ordet fotboll - så tycker jag att det kändes under VM. I alla fall; barnen springer omkring och leker, på bordet ligger blommiga servetter och doften av flintastek sprider sig över trädgården. 

Då kommer någon på att vi ska prata om våldtäkterna och morden av de två flickorna i Indien. "Läste ni om vad som hänt i Indien?!" Alla blir ivriga. Nu minsann.  "Usch, ja flickorna..." "Ja fy fan vad hemskt! Kan du skicka mig beasåsen, förresten?" "Jag kommer aldrig åka dit alltså. Vad är det för fel på indier, egentligen?" "IHemsk kultur. Agnes, hämtar du ungarna, jag vill inte att de leker nere vid bryggan" 

Och jag sitter helt tyst. Säger varken det ena eller andra. Önskar bara att de kunde sluta prata. Jag vill faktiskt inte höra om några våldtäkter och jag tänker inte säga att det var vidrigt och hemskt och sorgligt. Känner mig faktiskt inte ens speciellt upprörd över händelsen. Betyder det att jag är ovanligt känslokall, medan min släkt är empatiska människor som bryr sig om unga flickors situation? Nja, snarare motsatsen skulle jag vilja säga. 

Nästan alla i min släkt är typiska antifeminister. Kärnfamiljen är bäst, kvinnor falskanmäler våldtäkter, herregud såg du, hon hade inte rakat sig under armarna? alltså whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat?!, homofobi, tjockishat, bantning, män och kvinnor är olika, kvinnor passar inte som brandmän, pojkar kan inte ha rosa, mamma lagar maten, pappa klipper gräset. Allt det där var helt normalt under min uppväxttid. Inte undra på att jag blev som jag blev först, och inte undra på att jag till slut blev som jag är nu - alltså feminist. Som feminist tänker jag dagligen på kvinnors och barns situation världen över, jag läser texter om det, analyser, debatterar ibland, försöker förändra. För mig är våldet mot kvinnor och barn symptom på de ojämställda könsrollerna och maktobalansen könen emellan. Våldet är en självklar del i patriarkatet. Det händer ju hela tiden, varje dag, dygnet runt. Även när Aftonbladet inte väljer att göra jätterubriker av någon enstaka händelse. Jag vill förändra allt, men ser ingen jättestor vits med att sitta och oja mig över en händelse av miljontals likadana en sommarkväll när jag träffar mina släktingar för första gången på evigheter. Min släkt resonerar helt tvärtom. De vill egentligen inte förändra något, men vill verka medvetna, pålästa, jämställda genom att slänga ur sig lite tomma kommentarer. 

Så, ja, jag sitter tyst. Det jag egentligen borde gjort var förstås att ta debatten. Belysa vad som sker runt bordet just där och då. Påpeka hur farbror Eric hela tiden avbryter sin fru när hon försöker berätta något. Be pappa sluta mansplaina allt och för en gångs skull lyssna på alla andra. Be mormor sätta sig och sluta springa omkring och fixa allt hela tiden. Säga till min kusin att det faktiskt är okej att låna sin systers docka. 

Kanske för att jag vet att det inte kommer hjälpa. Fast jag vet att jag borde försöka. Nästa gång.