jjjj

jjjj

lördag 6 oktober 2012

Författare som sparkar på sina kollegor

Något jag inte förstår mig på är varför vissa redan väletablerade författare slår neråt genom att uttala sig nedlåtande om andra, mindre kända författare. Alltså, vad är deras problem? Har de drabbats av hybris? Tror dem att de står över alla andra för att de ...ja, varför de nu skulle tro det? Allmänt misunsamma och bittra människor? Känner de sig hotade av nya talanger? Personligen tappar jag all respekt för dessa författare som bara känner att de måste dissa andra, trots att de själva har sålt miljontals böcker och med värdigheten i behåll hade kunnat gratulera de yngre förmågorna till deras framgångar. Eller säga ingenting alls - för man måste faktiskt inte tala negativt om bara för att.

Stephen King kände sig tydligen tvungen att dissa både J.K. Rowling och Stephenie Meyer med dessa ord: 

"the real difference is that Jo Rowling is a terrific writer, and Stephenie Meyer can't write worth a darn. She's not very good." och fortsatte: "people are attracted by the stories, by the pace and in the case of Stephenie Meyer, it's very clear that she's writing to a whole generation of girls and opening up kind of a safe joining of love and sex in those books. It's exciting and it's thrilling and it's not particularly threatening because it's not overtly sexual."

När jag läste detta (vilket var igår, och anledning till att jag kom på att skriva det här bloginlägget) försvann all min respekt för Stephen King. Jag tycker det är oehört onödigt att uttrycka sig så och det doftar en blanding av förakt för både tjejer och den yngre generationen här. Vad gäller J.K. Rowling är det väl förvisso att sparka uppåt (då hon sålt sisådär 50 miljoner böcker fler än han på 1/4 så kort tid), utan det verkar mer vara allmän bitterhet över att folk älskar hennes böcker och hans stjärna börjat falna. Jag tillhör generationen som växt upp med Harry Potter och vet hur mycket läsglädje den bokserien skänkt många människor. 

Leif G.W. Persson uttalade sig väldigt förnedrande om Camilla Läckberg då han jämförde hennes böcker med en novell i Min Häst (och vi ska såklart förstå att Min Häst är något dåligt) och sa att hon skriver som Nicke Lilltror pratar. Det kändes tydligen bättre inombord när han fick trycka till någon som inte kommit lika långt som han. 

Björn Ranelid tycker att en miljon människor kan skriva som Liza Marklund och påstår att han inte vill nå ut till sina läsare "som en chockladkartong". Samma Ranelid som själv kände sig kränkt när han blev påhoppad av Linda Skugge som hellre ville recensera hans utseende än hans bok. 

Ernst Brunner tycker också att kvinnliga deckarföttare är dåliga och måste uttala sig om det. 

VS Naipaul (nobelpristagare) nöjde sig inte med att dissa någon särskild person utan ger en mer allmän känga åt kvinnliga författare. De skriver banalt, ingen kan bli hans jämlike mm. 

----

På Flashback kan man läsa mer i samma ämne i tråden Kvinnliga författare bara skräp?

För visst måste det vara så att kvinnliga författare är rätt kassa egentligen? Eller hur ska jag egentligen tolka det? 

6 kommentarer:

  1. Det där har slagit mig också.

    Jag vet inte om det beror på att män är så vana vid att slippa konkurrens från kvinnor och inte heller riktigt kan identifiera sig med kvinnor och kvinnligt språk och att kvinnor kanske hellre köper böcker av kvinnliga författare, än manliga?

    Många av de här manliga författarna brukar ju hävda att de är mer språkligt begåvade och skriver på ett mer avancerat sätt, än kvinnor.

    Deras skrivande är satt efter en manlig norm, dels pga att kvinnor i historien inte tilläts skriva böcker, dels pga att det mesta av vår litteratur är skriven av män. Litteraturen och vad som är "bra" litteratur, är alltså satt efter en manlig norm och kanske blir män förvirrade, när de upptäcker att kvinnor inte följer denna norm, till punkt och pricka?

    Jag tror att det var min svenskalärarinna som en gång sa nåt i stil med det här till mig:

    "NBT, det är ingen konst att skriva en språkligt snårig text - det är däremot en konst att både kunna skriva och tala så att folk förstår."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det blir nog förvirrade när de tvingas upptäcka att det finns andra erfarenheter och tankar som får ta plats och inte bara deras. Kanske är det svårt för dem att förstå hur en kvinna kan bli så populär, när de kanske själva aldrig läser kvinnors böcker?

      Radera
  2. Det ska nog tolkas som det vanliga kvinnoföraktet.
    Det som man överser med.
    Man hade däremot inte gjort det om vita uttalat sig så om svarta författare.
    Eller om kristna uttalat sig så om judiska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har förstås rätt. Det skulle uppmärksammas mer om någon sagt saker som "svarta författare är så banala och kan aldrig bli mina jämlikar". Dock är det ju många av de som redan dissar kvinnor som också vill kunna göra just såna uttalanden.

      Radera
  3. Lite intressant också att det inte direkt är några manliga språkgenier som uttalat sig, antagligen ser de väl de kvinnliga författarna som något sorts hot för om de var trygga med sig själv och med sitt författarskap skulle de inte behöva hålla på så där.
    Kvinnoförakt funkar dessutom alltid, det är ingen som avkrävs ansvar för att ha uttalat sig nedsättande om en kvinna eller en kvinnlig företeelse. De har ju inga bekymmer med att bli citerade i media till exempel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte också på det, men kände att jag trots allt ville lämna det utanför mitt blogginlägg. Men jag håller fullständigt med - hur bra är de själva liksom? För att ta Stephen King som exempel. Jag har läst en del av hans böcker och jag gillar dem. Dock upplever jag det som att många gånger är det hans unika historier som gör att man vill läsa. Rent språkmässigt vet jag inte om han är något geni själv direkt. Han skriver exempel ofta alldeles för långt och mycket för att det ska vara nödvändigt.

      Radera