Madeleine är alltså gravid. Jag får samma känsla som jag fick precis när Victorias graviditet offentliggjordes eller när dessa två systrar gifte sig eller när jag hör om alla andra av familjen Bernadottes förehavanden. Det vill säga, känslan av "So what?" samt irritation över att
nu ska vi alla bry oss, nu ska alla dela deras lycka.
Jag kan inte dela den lyckan. Jag kan inte göra skillnad på mammor och mammor, barn och barn. Monarkin delar in människors värde utifrån vilket efternamn man har och vilken klass man tillhör. Kungahuset, adeln, prästerskapet, borgarna och bönderna - var alla olika mycket värda och det är i det sammanhanget man måste se även dagens monarki. Ingenstans blir klasskillnader och ojämlikhet lika tydliga som när det kommer till mammor och barn. För även om män förstås också kan ha olika förutsättningar, är det kvinnor och deras barn som får betala det högsta priset för fattigdom. Det är alltid deras vård som kommer att nedprioriteras när pengarna inte räcker till och det är de som kommer utnyttjas för att de fattiga männen ska överleva. Det är alltid de mer eller mindre fattiga kvinnorna som får föda sina barn i skam och rädsla och oro över ekonomin. Alla mammor älskar sina barn, men kan alla mammor känna samma babylycka?
Bernadöttrarnas barn har hela livet utstakat framför sig. De är
viktiga barn, födda av
viktiga mammor. De viktiga barnens födelse följs med spänning och glädje av svenska folket. De får sagostigar, ullplädar, guldhalsband, böcker, en stor handmålad dalahäst och massor av annat i d
oppresent av människor de inte ens känner. Det kommer gå bra för dem i skolan och de kommer läsa vidare på högskolan om de vill. Det kommer vara en självklarhet för dessa barn att äta god mat, att bo stort och vackert, att ha leksaker och en garderob fylld med kläder för alla årstider. De kommer kunna ha husdjur och fritidsaktiviteter. Deras mammor är de som i mansvärlden har bedömts och upphöjt till värdefulla, viktiga kvinnor.
De
oviktiga barnen, vilka är de då? Ja det är bland annat alla barn som inte ens har något hem. Som får sova ute, i ett hemgjort plåtskjul eller i en portuppgång. Det är fostren som aldrig får födas och flickorna som dumpas på soptippen eller utanför ett överfullt barnhem på grund av att de har fel kön. Barn som aldrig fått gå i skolan eller som visserligen går i skolan, men får stå ut med buller, trånga, fula lokaler, billig skolmat och slitna böcker. Barn som drömmer om en egen häst men vet att det aldrig kommer bli verklighet. Barn som drömmer om ett par hela vinterskor. Det är också de barnen som om de har tur kan få fotograferas med en livs levande Kronprinsessa som vill visa att hon bryr sig. Gemensamt för dessa barn, vare sig de är födda i Sverige eller något annat land, är enligt mig att de är födda av
oviktiga kvinnor. Dessa mammor som går på soc eller jobbar underbetalt "för att hon valde ett sånt jobb" här i Sverige, eller kanske tillhör Indiens lägsta kast, eller är en methmissbrukare i USA eller våldtas av män på en bordell i Colombia. Vem fan firar att de barnen föds? Får de en sagostig i doppresent? Vet de ens vad en sagostig är? Vilket slott ska de bo i?
Några iakttagelser: Att kungen inte ville att Victoria skulle bli tronarvinge. Att en man tog sig rätten att associera ett spädbarns namn med "nattklubbsdrottning" (för att markera att det är skillnad på kvinnor och kvinnor). Att Sofia Hellqvist inte anses ha i Kungahuset att göra på grund av att hon har visat sig avklädd. Att ingen någonsin bedömer eller pratar om kungens eller Carl-Philips utseenden. Att kungen ansåg sig ha rätt att vara otrogen och att Camilla Henemark framställs som en lögnaktig, fallen kvinna.
Nu varken pratar eller läser jag speciellt mycket om monarkin, men jag vet ungefär vilka argument rojalister brukar använda. Förutom det klassiska att de drar in pengar till Sverige genom att representera oss (hohoho) kan det heta att klasskillnader och olikhet skulle funnits ändå. Det är ju förvisso sant, det är ju inte så att om vi avskaffade monarkin skulle hela världen plötsligt få det jättebra. Självklart inte. Det jag reagerar mot är främst
människosynen jag anser att monarkin representerar. Just det jag skrivit, att man accepterar att olika människor automatiskt är mer värda än andra på grund av en påhittad titel. Vilket betyder att andra blir värda mindre. Kungahusets makt, pengar och värde består också vad de än gör. Även om de skulle slösa massa pengar blir de ändå aldrig ruinerade. Även om de gör massa moraliskt tvivelaktiga saker eller till och med brott ursäktas de ändå. De får vända blad.
Ett annat argument är att man bara är avundsjuk om man kritiserar kungahuset. Detta är ett löjligt icke-argument. Självklart vill väl alla vara rika? Ja, jag vill också bo i ett slott eller i New York, hellre än där jag bor nu. Ja, jag skulle också vilja kunna ha min ekonomiska framtid säkrad och veta att om jag blir sjuk slipper jag tampas med F-kassan eller socialen. Jag skulle också vilja att någon betalade för mitt bröllop eller gav mina framtida barn en massa fina presenter. Men alltså, vad spelar det för roll? Monarkin blir väl inte mer eller mindre fel beroende av vad man eventuellt vill ha?
För mig kommer de barn och mammor som tidningarna
inte skriver om alltid vara viktigare och mer värda att kämpa för än de barn och mammor som redan har allt.
.jpg)
